Middagen i söndags kommer jag att minnas länge. Mycket länge. Kanske hela livet.
Vid bordet – fem personer från två länder och med tre helt olika verkligheter att leva i.
Huvudpersonerna – Larisa och Ion. Två rumänska tiggare som uppehåller sig i Stockholm för att få ihop pengar till sina två barns skolgång.
Ytterligare en rumän – Andrei – som fungerade som översättare. Också han med en alldeles särskild historia i bagaget.
Och två kommunalråd från Solna – Marianne Damström Gereben och jag.
Hur vi hamnade vid det här middagsbordet på Södermalm är ju en historia i sig, men jag nöjer mig med att konstatera att Hjärta – troende socialdemokrater och Frälsningsarmén vid Hornstull var arrangör och att en politikerkollega här i Solna – Sara Kukka Salam (S) – såg till att Marianne och jag blev inbjudna. Tack till både Frälsningsarmén, Hjärta och Sara!
Larisa och Ion är i 30-årsåldern och har som sagt två barn. Barnen finns hemma hos sin mormor i en by en timme från Bukarest. Ingen av dem önskade den här separationen och de saknar varandra så att det gjorde ont runt bordet.
Larisa sitter alltså och tigger utanför en ICA-butik på Södermalm. Hennes man Ion kan inte förmå sig att göra det, så han samlar pantflaskor i stället. Han har svårt att hålla tillbaka tårarna eftersom han tycker att han är en ”dålig far” till sina barn när han inte klarar av att försöja dem på annat sätt.
Vi ställde många frågor för att försöka förstå hur man har det i sitt hemland för att man hellre ska välja att lämna sina barn i flera månader, åka buss i tre dagar tvärs över Europa för sitta utanför en ICA-butik i Stockholm och tigga.
De pengar som Larisa och Ion kan skicka hem till mormor och barnen motsvarar ungefär vad Ion skulle ha tjänat på ett lågavlönat jobb hemma. Problemet är bara att det inte finns något jobb för honom. De tillhör en folkgrupp som heter rudarer eller rudari. De identifierar inte sig själva som romer och talar inte romani. Men de betraktas och behandlas av myndigheter och övrig befolkning på samma sätt som romer. Alltså – inget jobb. Ingen el. Ingen skolgång för barnen om man inte ordnar fram pengar.
Jag frågade Larisa hur hon blir behandlad av de personer som passerar förbi henne där hon sitter och tigger. Övervägande neutralt eller positivt, men det finns eländiga undantag. En kvinna slog henne i huvudet med en gurka. Det har hänt mer än en gång att man spottat på henne. En gång nyligen blev det mer hotfullt och ett par förbipassernade avvärjde en attack mot henne.
Marianne beskrev tidigare imorse sin upplevelse av middagen på Facebook. Jag citerar hennes text nedan.
Som sagt – en söndag middag som jag sent kommer att glömma och som gjort att jag ser varje enskild tiggare på ett annat sätt nu än tidigare.
Mariannes utmärkta text som beskriver samma middag och som :
När jag kröp ner i min säng igår kväll tänkte jag på Larisa och Ion som jag träffat tidigare på eftermiddagen. De har inget ombonat sovrum eller mysig säng att krypa ner i när de vistas här i Stockholm. De tältar i en skogsdunge utanför stan någonstans tillsammans med några andra rudarer från Rumänien.
För att kunna köpa skolböcker och betala för skolmaten åt deras två döttrar så väljer de att förödmjuka sig, det är värt det säger de, för att deras barn ska få en bättre framtid än de själva. Barnen går i skolan hemma i byn utanför Bukarest. Ja, där finns en skola och utbildningen kostar inget, men ett problem är att få lärare vill arbeta i skolorna i dessa byar.
Ion har i sitt 31-åriga liv bl a arbetat på byggen men nu finns det inga arbeten åt honom och på något sätt måste han se till sin familj. Just nu är t ex elen avstängd i huset i byn där mormor tar hand om deras barn. Därför samlar han pant på Stockholms gator. Larisa sitter utanför en ICA-affär och tigger, där får hon ibland utstå hån och våld. Senast igår försökte en man gå till attack mot henne, men då kom några unga män till hennes försvar.
Under den stund vi tillbringade tillsammans så både skrattade och grät vi. Och det sista Larisa sa när vi sa farväl att vi var välkomna till dem i Rumänien och jag lovade att titta förbi henne innan hon reser tillbaka till byn.
Jag är så tacksam att jag fått lära känna detta bedårande par, så tacksam att jag fått höra varför alternativet att tigga på Stockholms gator och den förödmjukelse de får utstå är ett bättre alternativ än att gå sysslolös hemma. Jag är också så oändligt tacksam att jag haft turen att växa upp i Sverige och för mina barns uppväxt här och deras framtidsmöjligheter i detta välmående land.
Den tacksamheten tar jag med mig från det starka mötet igår och den ska jag tänka på varje gång jag går förbi någon av de många tiggare som just nu sitter på vår gator!
Tack Larisa och Ion! Ni är hjältar!
Peter "Frösundaliberalen" Edholm (L) 