Inför valborgsfirandet i år blev jag tillfrågad om jag kunde hålla tal. Dels vid brasan i Järvastaden, dels i Skytteholmsparken.
Jag hoppas att det inte var fler än min sambo och jag som åkte emellan och kunde avslöja att jag höll samma tal två gånger – med en halvtimmes mellanrum.
Till att börja med tackade jag, vid respektive firande, de som arrangerade de här valborgsfirandena. Det var först Järvastaden AB och dess VD Stefan Sellgren som ordnade brasan vid Jaktvillan i Järvastaden. Sedan gick mitt tack till Vasalunds IF och Studio 32/Studiefrämjandet som arrangerade det större firandet i Skytteholmsparken.
Järvastaden nedanför Jaktvillan. Foto: Peter Edholm
Scenen i Skytteholmsparken. Foto: Lennart Sandström.
Talet
…lät ungefär så här:
Snart ska vi tända brasan och man kan ju fundera lite över VARFÖR vi eldar så här, en gång per år, varje vår?
Genom århundradena och i olika kulturer har man haft lite olika skäl till det:
- Några har velat, och trott att man kan, skrämma bort ONDA ANDAR och MÖRKA KRAFTER genom att tända en eld. Ungefär som när man håller rovdjur borta med en lägereld.
- I många bondesamhällen var man mer praktisk. Man gjorde en brasa på grenar, kvistar, bark, stubbar och bråte som man ville bli av med i vårstädningen.
- Nuförtiden firar vi att vintern är slut. Kylan och mörkret har släppt sitt grepp om oss. Våren har kommit. Naturen vaknar. Saker föds på nytt. Ett nytt varv i naturen startar.
För MIG markerar Valborg en tid på året då naturen gör en NYSTART. Men det är också en tid då jag känner att det är ett nytt varv i mitt liv som startar.
Egentligen vore det mer naturligt att fira NYÅR nu – kopplat till att våren kommer.
Det gjorde man också förr i världen runt om i Europa. Man firade nyår i mars.
Vi har säkert några IRANIER i publiken? Och några KURDER? Eller några AFGHANER? Ni firar ju ert nyår vid vårdagjämningen i mars. Den tanken gillar jag.
Och i Romarriket. I deras kalender var MARS årets första månad. Det är ju också därför månaderna mot slutet av året heter som de gör.
Septem – Okto – Novem – Decem är rätt upp och ner LATINSKA RÄKNEORD. 7-8-9-10. Vi räknar idag december som den tolfte månaden, men med MARS som månad ETT blir ju december den TIONDE månaden.
När jag stirrar in i brasan om en liten stund så blir jag nog lite filosofisk. Så där som andra kanske är runt nyår.
– Vad var det som hände under året som gick?
– Vill jag att NÄSTA VARV i livet ska se precis likadant ut?
– Är det något av det gamla som jag vill se MINDRE av?
– Är det något annat jag vill se MER av?
Ja, det finns några sådana saker som jag tänker på i år faktiskt.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
För det första
Samtalsklimatet. Jag tycker att det har blivit riktigt risigt de senaste åren.
Det är bra att vi människor har uppfattningar om saker. Det är bättre än att man är likgiltig. Det är ännu bättre om vi har OLIKA uppfattningar och om vi SÄGER vad vi tycker. Då får vi en dynamik som driver på utvecklingen och leder framåt.
Men, idag, när vi uttrycker våra åsikter så har vi – och jag säger VI eftersom jag inte är immun, även om jag försöker låta bli att falla i den här fällan) – vi har lätt för att bli väldigt otrevliga och oförsonliga när vi kommunicerar med varandra. Särskilt när det sker i sociala medier.
Man går till PERSONANGREPP och man är väl egentligen inte så intresserad av att DISKUTERA eller höra vad ANDRA tycker. Mer av att få tuta ut sitt eget budskap i enkelriktad kommunikation.
Själv har jag fått höra att jag är så korkat att jag måste vara inavlad. Jag är en idiot. Jag har svampangrepp på hjärnan. O.s.v.
Liberalerna har ju två kommunalråd här i Solna. Min kommunalrådskollega Marianne Damström Gereben kunde läsa om sig själv på Facebook att hon var ett ”Jävla rikspucko. En kärring som man borde skicka ner i stadshusets källare för att städa i stället.” Har man den ingången i ett samtal och tror att man ska åstadkomma någon förändring så får man ju en viss uppförsbacke – så att säga.
Marianne och jag brukar alltid bjuda in de här personerna. SÄRSKILT de som är otrevliga när de tar kontakt. ”Kom till oss på Liberalernas kansli! Vi sitter på 3:e våningen i stadshuset.”
De kommer ju nästan aldrig. Men några kommer. Och då händer något intressant. När man ses öga mot öga så försvinner det mesta av den otrevliga tonen. De flesta har någon sorts spärr i alla fall.
Alltså:
Jag önskar mig MINDRE av att vi pratar TILL varandra eller OM varandra.
Jag önskar mig MER av att vi pratar MED varandra i stället.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
För det andra
Jag skulle önska att vi styrs MINDRE av våra rädslor, av misstänksamhet och oro, av förutfattade meningar som vi alla har, av rykten som vi hör och ”alternativa fakta” som sprids.
Jag skulle i stället vilja se MER av nyfikenhet, att vi bryr oss om hur andra tänker och att vi tar reda på hur det EGENTLIGEN är – INNAN vi bildar oss en uppfattning om någonting och INNAN vi bestämmer sig för vad vi tycker.
För nu går det ofta väldigt fort.
Man har så bråttom att känna efter.
– Hur känns det här?
– Nja, dåligt.
– OK, då är jag emot!
Då har man hoppat över några steg – som jag tycker är så viktiga – som leder till att man BILDAR sig en uppfattning.
Så…
Jag önskar mig MINDRE av förhastade slutsatser.
Jag önskar mig MER av nyfikenhet, efterforskning, eftertanke.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
För det tredje
Jag ser många exempel på att man identifierar och upplever att man har ett PROBLEM. Man pekar på det, beskriver det. Men sedan förväntar man sig ofta att ”NÅGON ANNAN” ska lösa problemet. NÅGON ANNAN ska lösa det problem som JAG har.
Det kan vara kommunen, polisen, lärarna i skolan, styrelsen hemma i bostadsrättsföreningen. Men alltid NÅGON ANNAN.
Jag vill se MER av att vi alla, lite oftare, inser att VI SJÄLVA kan vara en del av lösningen.
Jag blir jätteglad när folk engagerar sig i ideella föreningar, bildar föräldrakooperativ eller går med i ett politiskt parti.
Eller varför inte gå till biblioteket och anmäla sig till att vara STARTKOMPIS?! Det är ett bra exempel som illustrerar vad jag är ute efter.
Till Solna kommer i år ungefär 300 nya svenskar. De flydde från Syrien, Somalia, Irak, Afghanistan och andra länder. De har sökt asyl, har gått igenom den processen och fått uppehållstillstånd. Och nu bor de här i Solna.
Jag tror att ALLA som står här håller med om att det är viktigt att de nya svenskarna lär sig svenska, men att de OCKSÅ lär sig hur livet i Sverige fungerar … med våra svenska värderingar och annat.
Men nu råkar det vara så att det inte FINNS någon arme av hundratals offentliganställda hos Migrationsverket eller kommunen som ”utbildar nya svenskar” på det sättet. Hur ska det då gå till att få in de här människorna innanför staketet?
Ja, då kan man TILL EXEMPEL gå till biblioteket och anmäla sig att vara STARTKOMPIS. Biblioteket förmedlar kontakten mellan den som VILL HA en startkompis och den som VILL VARA en startkompis. Det enda man lovar är att spendera 1 timme. Man ger 1 timme av sin tid till någon som vill ha den timmen. Man sätter sig och tar en fika eller går på en promenad. Eller sitter inne på biblioteket.
Jag har gjort det flera gånger och det är otroligt givande. För båda parter.
Det är bara ETT exempel på att vi själva kan kliva in med en liten insats och medverka till att lösa ett gemensamt problem. I stället för att varje gång förvänta oss att NÅGON ANNAN ska lösa det här åt oss.
Någon har sammanfattat det här väldigt bra, och sagt…
INGEN KAN GÖRA ALLT – MEN – ALLA KAN GÖRA NÅGOT.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Slutkläm
När jag nu kliver fram till brasan och tittar in i lågorna så kommer jag att önska mig
MINDRE av att vi pratar TILL varandra eller OM varandra.
MER av att vi pratar MED varandra i stället.
MINDRE av förhastade slutsatser och åsikter hämtade från magen.
MER av nyfikenhet, efterforskning, fakta och eftertanke.
MINDRE av att ”någon annan” ska lösa alla våra problem.
MER av att vi inser att vi själva ofta kan bidra till lösningen.
INGEN KAN GÖRA ALLT – MEN – ALLA KAN GÖRA NÅGOT.
Tack för mig!
