Nedan länkar till en del av den mediarapportering som förekommit med anledning av den ständigt ifrågasatta träningsmiljön hos bland andra Föreningen Solna Konståkning.
(Senast överst.)
Sportnytts huvudsändning (konståkningen och min medverkan vid 6:16) SVT Sportnytt, 28 februari 2023
Nu har protokollet från torsdagens sammanträde i kultur- och fritidsnämnden justerats och blivit offentligt.
Beslutet
Nämndens beslut var inte helt i linje med Liberalernas förslag. Liberalerna hade, med vårt förslag, velat gå längre.
Utdrag ur protokoll från kultur- och fritidsnämndens sammanträde 2023-02-23.
Jag är ändå glad över beslutet och min förhoppning är dels att det bidrar till bättring här i Solna och dels att det visar för politiker och tjänstemän i andra kommuner att det går an också för en kommun att kliva in och vidta åtgärder i allvarliga fall när idrottslivet visar sig vara oförmögna att göra det som måste göras.
Men när jag läser protokollet och det beslut som faktiskt fattades så blir jag samtidigt lite besviken. Den nya majoriteten här i Solna (S, V, C, MP) valde alltså att lägga ett ”motförslag” som var en urvattnad version av Liberalernas förslag. Till slut var det bara Liberalernas ledamot, Anne Utter, som röstade för Liberalernas mer långtgående förslag.
Skillnaden mellan Liberalernas förslag och det faktiska beslutet
Vår formulering ”tvingande villkor” togs bort.
Jag förutsätter att detta inte öppnar för att föreningen tillåts genomföra träning, tävling eller läger på sådant sätt att de ifrågasatta tränarna är ensamma med barnen i ishallen.
Jag hoppas att detta inte medför att förvaltningen nu väntar alltför länge med åtgärd.
Vår formulering om att barnombudsmannen ”ska vara en person med tydligt uppdrag att se till barnens bästa och som inte får ha koppling till eller liera sig med tränarna” togs bort.
Varför förstår jag inte. Det var den externa utredaren som formulerade detta (som jag kopierat rakt av) och det ingick också i SKF:s beslut för snart ett år sedan.
Föreningens styrelse utsåg tidigare ett eller flera ”åkarombud”. Den eller de personerna accepterades inte av tränarna och då tänker jag att föreningens styrelse måste ha hamnat rätt. Att utse någon som tränarna lindar runt sitt lillfinger inger bara falsk trygghet.
Vår formulering om att villkoret gäller ”även för åkare som inte är bosatta i Solna och för åkare i landslaget” togs bort.
Det var konstigt. Den förklaring som gavs när SVT Uppdrag Granskning besökte ishallen, och då upptäckte att det inte fanns något åkarombud på plats, var att kravet på åkarombud inte gällde för landslagsåkare. Om föreningen är av den åsikten så anser jag att det är felaktigt.
Vår formulering om att villkoret gäller ”både vid träning, tävling och lägerverksamhet” togs bort.
Jag undrar varför. Vi står inför en sommarsäsong då det planeras för lägerverksamhet.
Exakt hur beslutet kommer att verkställas är nu upp till förvaltningens tjänstemän. Vi kommer att följa det arbetet med stort intresse.
Vad ledde fram till nämndinitiativet?
När jag fick veta att de ifrågasatta konståkningstränarna här i Solna vägrade att ha en ”barnombudsman på isen” när de tränar åkare på elitnivå så ringde varningsklockorna så att det dånade i mitt huvud. Det borde dåna i huvudet på alla som hör talas om detta.
Utifrån vad jag upplevt och fått höra har följande hänt (i tur och ordning):
Det kom (2021) uppgifter om missförhållanden och det gjordes upprepade visselblåsningar.
Svenska Konståkningsförbundet (SKF) tillsatte en extern utredning.
Utredaren föreslog att tränarna inte ska lämnas ensamma med barnen när man tränar på elitnivå.
SKF tog fasta på förslaget och beslutade (den 10 mars 2022) om en ”barnombudsman på isen”.
Föreningen utsåg åtminstone en person som man kallade ”åkarombud” för att uppfylla kravet.
Tränarna kände sig ”övervakade” och vägrade ha åkarombud närvarande vid träning.
Föreningen gav med sig och lät tränarna få sin vilja igenom.
Styrelsens ordförande avgick tillsammans med halva styrelsen. (Möjligen kom punkt 8 före punkt 7.)
Ingen informerade kommunen om att man genomförde träning utan åkarombud.
Jag informerades via omvägar flera veckor senare.
Det brann i huvudet på mig.
Vi skrev ett förslag som Liberalerna lämnade in som ett nämndinitiativ till ansvarig nämnd i nästkommande sammanträde.
Beslut fattas baserat på Liberalernas förslag – även om Liberalerna hade velat gå längre.
Den 10 mars 2022 beslutade Svenska Konståkningsförbundets förbundsstyrelse (nedan ”förbundet”) att Föreningen Solna Konståkning (nedan ”föreningen”) skulle vidta ett antal åtgärder. Åtgärderna stämde väl överens med de förslag som en extern utredare någon vecka dessförinnan hade presenterat för föreningen, förbundet, Solna stad, Riksidrottsförbundets idrottsombudsman med flera.
En av de beslutade åtgärderna var att föreningen i sin elitverksamhet skulle ha en ”barnombudsman på isen”.
Utdrag ur det beslut som Svenska Konståkningsförbundet fattade den 10 mars 2022.
Utdrag ur bilaga till Svenska Konståkningsförbundets beslut. I denna bilaga finns bland annat den externa utredarens förslag till åtgärder.
På flera olika sätt har vi nu nåtts av uppgifter om att denna ”barnombudsman på isen” inte finns på plats i ishallen när de aktuella grupperna tränar. Dels har det framkommit i SVT Uppdrag Granskning (den 15 februari 2023) och dels har det framkommit när jag helt enkelt har ringt upp både nuvarande och tidigare styrelseledamöter.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att föreningen inte har informerat vare sig kommunens tjänstemän eller oss kommunpolitiker om att de har gjort detta avsteg från förbundets beslut.
Med anledning av detta agerar vi nu från Liberalernas sida i den här frågan.
Igår väckte vår tjänstgörande ledamot i kultur- och fritidsnämnden (Anne Utter) ett s.k. nämndinitiativ. (Det är ungefär som en motion till kommunfullmäktige eller till en förenings årsmöte). Liberalernas förslag till beslut var enkelt:
Utdrag ur nämndinitiativ väckt av Liberalernas ledamot i kultur- och fritidsnämnden den 23 februari 2023.
De krav Liberalerna nu vill att kommunen ska ställa på föreningen är inte mer långtgående än de krav som förbundet ställde på föreningen för ett knappt år sedan.
Vilket beslutet blev när kultur- och fritidsnämnden avgjorde frågan igår kväll vet inte vi förrän ett justerat protokoll blir offentligt på måndag.
Jag väntar med spänning men litar på att nämnden under ledning av min efterträdare, Sandra Lindström, har fattat ett klokt beslut.
Jag har länge haft en känsla av att elitsatsande idrottsklubbar ibland verkar sitta fast i ett återkommande mönster. Igår kväll skrev jag, mer konkret, ner hur jag uppfattar de olika faserna i det här mönstret, och nu gjorde jag den här illustrationen för att åskådliggöra det hela.
Kommentera gärna om det här är något som ni känner igen eller om ni anser att det är helt uppåt väggarna som generell beskrivning av vad det är som pågår på sina håll.
Notera att jag inte anser att alla idrottsklubbar i alla idrotter sitter fast i detta. Det gäller endast elitnivå och endast i vissa enskilda klubbar.
Mycket tror jag att det beror på tränarna som engageras i respektive klubb.
I onsdags publicerade SVT Uppdrag Granskning ett avsnitt som handlar om vad som händer (eller inte händer) när elitidrottare slår larm om tränare som kränker och går över gränsen.
Granskningen handlar om påstådda och konstaterade missförhållanden inom gymnastik- och konståkningsidrotterna i ett avsnitt som kallas ”Aldrig mer elit”. Som en av flera intervjuade medverkade jag i programmet.
I det här blogginlägget beskriver jag varför jag medverkade i programmet och jag kommenterar både det som framkom i granskningen och några saker som jag sade när jag intervjuades, men som inte blev med i programmet.
Klicka på bilden för att se programmet.
Vid 31:30 kommer man in på konståkningsidrotten.
Vid 40:40 närmar man sig intervjun med mig.
Varför medverkar jag?
Varför tackade jag ‘ja’ när Uppdrag Granskning ville intervjua mig? Jag har ju vid flera andra tillfällen det senaste året avböjt att kommentera konståkningens problem när olika medier har hört av sig. Efter den intervju jag gav i Dagens Nyheter för snart ett år sedan har jag legat lågt. Bland annat för att företrädare för konståkningsidrotten (både lokalt och nationellt) har påpekat att medial uppmärksamhet försämrar deras möjligheter att lösa grundproblemet. Under en period har jag förlitat mig på det, backat undan och förväntat mig att man jobbar på med sin åtgärdsplan. Under våren och sommaren 2022 nåddes jag inte heller av några oroande signaler.
Men mot slutet av 2022 hade det uppenbarligen ”börjat om igen”. Plötsligt fick jag veta att fyra av sju ledamöter hoppat av styrelsen. Det kom nya samtal till mig om att den positiva utvecklingen har stannat av och på ett par punkter till och med har börjat gå baklänges. Eller som en person med djup inblick i verksamheten uttryckte det:
”Verksamheten har fått återfall”
Det blev uppenbart att det inte står rätt till och det som fick mig att definitivt bestämma mig för att medverka i Uppdrag Granskning var att jag fick uppgift om att de ifrågasatta tränarna har vägrat att ha de av konståkningsförbundet beslutade åkarombuden inne i ishallen när de tränar åkare i elit- och utvecklingsgrupperna.
En förälder till en åkare i föreningen som jag ringde till verifierade också att åkarombuden inte fanns på plats när elitgruppen tränar. Se mer om det nedan under en av rubrikerna.
Nu när jag har sett programmet – är jag nöjd?
Ja. Hela programmet pendlar mellan å ena sidan enskilda individers skakande vittnesmål och å andra sidan klokt formulerad kritik av systemet med förslag till förbättringar.
Hatten av för redaktionen!
Jag är också nöjd med hur intervjun med mig blev redigerad och återgiven i programmet. (Så är det inte alltid efter att man har intervjuats av media.) Däremot var ju många saker som av naturliga skäl inte blev med i det program som sedan publicerades. Några av dessa beskriver jag nedan under separata rubriker.
Tjejerna som framträder är hjältar
De gymnaster och konståkare som träder fram i Uppdrag Granskning eller har gjort motsvarande tidigare i olika idrotter är hjältar. Det är imponerande att de orkar berätta öppet om sina upplevelser.
Till och med jag som är i 60-årsåldern, och som ändå har viss vana vid att bli utsatt för diverse påhopp av folk som inte tycker som jag, tycker att min lilla medverkan i offentligheten är påfrestande.
Vi kan bara hoppas att ingen av dem drabbas igen av trakasserier, ifrågasättande, misstänkliggörande och ryktesspridning som har förekommit tidigare när någon öppet kritiserar klubbar och förbund.
I stället borde hela idrotts-Sverige vara tacksamma för att de träder fram. Ta vara på deras berättelser! Använd deras erfarenheter för att identifiera och fixa till de här problemen!
De många oroande samtal jag genom åren har haft med olika personer med inblick i verksamheten
I inslaget refererar jag till en massa samtal som jag har haft med personer som velat berätta för mig om missförhållanden inom konståkningen. Samtalen har kommit i två tydliga vågor.
Först var det ett 50-tal kontakter i samband med att en tränare i Solna blev anmäld och under en period avstängd. Det har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg: Om problemen inom konståkningsidrotten.
En andra ”våg” av samtal kom under hösten 2021. Det var samma typ av berättelser. Ibland från samma människor som berättade att det inte hade blivit bättre. Men också personer som jag inte tidigare hade varit i kontakt med.
Det var då jag började göra mer noggranna anteckningar om vad som framfördes eftersom jag insåg att jag måste vara tillräckligt konkret när jag tar saken vidare till ansvariga inom Svenska Konståkningsförbundet. Annars kan man lätt bli avfärdad. Mycket riktigt möttes jag initialt också av frågor som ”Hur många är det som har kontaktat dig? När var det? Hur långt tillbaka i tiden ligger de händelser som de berättar om?” ”Du vet väl att det finns trasiga familjer som far med osanningar och överdrifter som bara är ägnade att skada idrotten.”
Det samlade intrycket av samtalen i ”andra vågen” var att föreningen hösten 2021 hade glidit tillbaka in i de gamla mönster med missförhållanden som borde ha rättats till redan efter händelserna 2019. Men problemen verkade kvarstå eller ha kommit tillbaka.
Jag ska inte påstå att jag nu på senare tid har översköljts av något häftig ”tredje våg” av samtal. Men några är det som har ringt och berättat att det blivit sämre igen och att ”verksamheten har fått återfall”.
De som vet med sig att de har kontaktat mig (och som inte uttryckligen sagt att jag kan föra deras berättelser vidare) kan vara fullständigt trygga med att jag inte avslöjar för någon annan vilka det är som har kontaktat mig. Inte heller återger jag berättelser så att det går att förstå vem det är som avses.
Mina anteckningar har jag gjort som stöd för mitt eget minne och jag har inte visat dem för vare sig Uppdrag Granskning eller någon annan. De enda undantagen är att jag lät min efterträdare som ordförande i kultur- och fritidsnämnden och tillträdande 1:e vice ordförande läsa någon enstaka berättelse (utan namn) för att de skulle förstå allvaret i det jag lämnade över till dem.
Den externe utredaren och hans åtgärdsförslag
Jag blev intervjuad av den externe utredare som sedan, i mars 2021, presenterade en rapport och ett antal förslag till åtgärder. Jag fick ett gott intryck av utredarens kompetens och uppfattade att han hade en genuin ambition att fånga upp allt relevant och verkligen åstadkomma förändring.
De åtgärder som utredaren föreslog bedömde jag som bra. Konståkningsförbundets styrelse fattade beslut om att vissa av åtgärderna skulle genomföras tvingande medan andra kommunicerades som ”rekommendationer”.
Men en förutsättning är ju att åtgärderna verkligen genomförs fullt ut och att man utvärderar om de har avsedd effekt.
”Barnombudsmannen på isen” som kom av sig
Jag och många med mig uppfattade att den allra viktigaste åtgärden var ”barnombudsman på isen”. I beslutet står det så här:
Förbundsstyrelsen beslutar att Föreningen Solna Konståkning ska vidta de åtgärder som framgår av den externa utredarens förslag, se bilaga 1.
…och i bilaga 1 står, som första punkt:
”Barnombudsmannen på isen” behövs. En person med tydligt uppdrag att se till barnens bästa och som inte får ha koppling till eller liera sig med tränarna. Personens uppdrag är att bygg tillit bland barnen i grupperna A/E och U och finnas där för dem på träning, läger och tävling.
Ovanstående är ju kristallklart. ”Beslutar att … ska … behövs … inte får … ”
Jag tror att den här typen av vuxennärvaro är alldeles nödvändig utifrån de berättelser jag har hört. En del av de påstådda missförhållandena handlar om gap och skrik, elakheter, utfrysning, mobbning och annat som sker på isen – i träningssituationen. Från tidigare styrelsemedlemmar i föreningen har jag också hört att det hänt att tränarna har förbjudit föräldrar att vara inne i ishallen när elitgruppen tränar. Vuxna som ska hämta barn har fått vänta utanför.
Den här ”barnombudsmannen på isen” som Konståkningsförbundet i mars 2022 beslutade att man ska ha på plats var tydligen något som de ifrågasatta tränarna upplevde som ”övervakning” och som de vägrat att acceptera. Därför finns inte heller någon ”barnombudsman på isen” när man tränar.
Det är då jag tänker att man ska bli orolig. Orolig på riktigt.
Det så kallade ”kontaktförbudet”
Jag har använt uttrycket ”kontaktförbud” och på det reagerade Svenska Konståkningsförbundet väldigt starkt. Så här var det:
Den 17 februari 2022 ställde jag en fråga till Svenska Konståkningsförbundet där jag undrade om förbundet kunde tänka sig att rekommendera Föreningen Solna Konståkning att stänga av de två ifrågasatta elittränarna under den tid då utredning pågick.
Det gjorde jag mot bakgrund av att en av de ifrågasatta tränarna vid ett tidigare tillfälle stänges av under den utredning som då gjordes. Det skedde efter rekommendation från Konståkningsförbundet.
Den 28 februari 2022 svarade Konståkningsförbundet så här:
”Förbundsstyrelsen har – efter samråd med den externa utredaren av föreningens verksamhet och Idrottsombudsmannen – kommit fram till att förbundet inte har tillräckliga skäl för att för tillfället besluta att rekommendera föreningen att två elittränare ska stängas av från arbete under den pågående externa utredningen av föreningens verksamhet.”
I samma skrivelse står också följande textpassage:
”Vi vill avslutningsvis också tydliggöra att det är förbundet som hanterar ärendet rörande föreningen och kommunen hänvisas därför till att hålla den fortsatta kontakten i ärendet med förbundet.”
Jag uppfattade ovanstående skrivning som att jag (som kommunalråd med ansvar bland annat för stadens kontakter med idrottsföreningarna) ombads sluta ha direkt kontakt med den lokala konståkningsföreningen och att jag i stället skulle vända mig endast till förbundet.
Den 1 mars 2022 svarade jag i mejl så här (och det var då jag använde ordet ”kontaktförbud”):
I skrivelsen finns ett par textpassager som jag vill kommentera. Där står (på sidan 2):
”… det är förbundet som hanterar ärendet rörande föreningen och kommunen hänvisas därför till att hålla den fortsatta kontakten i ärendet med förbundet.”
Det är för mig självklart att vi (både från nämndens och från förvaltningens sida) har en kontinuerlig dialog med både Föreningen Solna Konståkning och med andra föreningar som har sin hemvist i vår kommun. Särskilt som de förväntar sig att ta del av stöd från kommunen i form av LOK-bidrag och tillgång till våra idrottsanläggningar.
Den dialogen blir ännu viktigare att vi har under perioder då en förening har den typen av svårigheter som Solna Konståkning nu uppenbarligen har – där värdegrundsarbete, sunda träningsmetoder och trygga träningsmiljöer ifrågasätts, visselsblåsningar förekommer och vi får oroande samtal från flera olika håll.
Att förbundet på detta sätt försöker utfärda något sorts ”kontaktförbud” är naturligtvis oacceptabelt.
Avser förbundet att genomdriva detta så kommer vi snabbt närmare den punkt då vi måste dra in istider och/eller bidrag.
Både förvaltningens tjänstemän och jag avser tills vidare att fortsätta ha dialog med föreningens företrädare.
Konståkningsförbundet backade senare från den här befängda ståndpunkten, men då hade jag redan intervjuats av Dagens Nyheter och därför stod mitt uttalande om ”kontaktförbud” att läsa i artikeln.
Jag fortsatte självklart mina direktkontakter med föreningen. Bland annat bevistade jag ett av deras årsmöten.
Konståkningsförbundets försök att begränsa min insyn och att tysta ner mig
Den 2 mars 2022 fick jag följande uppseendeväckande mejl från Svenska Konståkningsförbundet.
Dels anmälde alltså Konståkningsförbundet mig för jäv och dels ville de att jag skulle utebli från ett möte senare samma dag. (På inrådan av bland andra Solnas stadsjurist uteblev jag från mötet.)
Det finns två bisarra saker i detta:
Det fanns ingen grund för att förklara mig jävig. Det insåg nog också Konståkningsförbundet eftersom de senare slutade driva den saken vidare.
Mötet senare samma dag hade jag själv tagit initiativ till. Jag hade alltså föreslagit att utredaren skulle presentera sin rapport och sina rekommendationer i ett möte där samtliga intressenter fanns med för att höra samma sak samtidigt. Utredaren, föreningen, förbundet, idrottsombudsmannen, kommunen. Sedan ber man alltså att få slippa ha med mig i mötet. I mötet framför förbundet flera frågor som endast jag kunde svara på – samtidigt som förbundet hade bett att få slippa ha med mig i mötet.
De här manövrarna kan rimligen bara ha syftat till att trycka ut mig (som säkert upplevdes som besvärlig) i marginalen och kanske rent av skrämma mig till tystnad. I någon mån lyckades Konståkningsförbundet i så fall med detta då jag inte bara uteblev från mötet där utredningen presenterades utan också överlät nästan helt åt förvaltningens tjänstemän att ha de fortsatta kontakterna med föreningen.
Svenska Konståkningsförbundets märkliga agerande
Den övergripande logiken är alltså denna:
Jag blir kontaktad av en massa människor som ville slå larm om missförhållanden.
Jag agerar eftersom detta påstås ske i idrottsanläggningar som jag har ansvar för och i verksamheter som tar emot pengar från den nämnd som jag är ordförande i.
Jag tar kontakt med Svenska Konståkningsförbundet som går i försvarsställning.
När det hettar till så väljer Konståkningsförbundet att, inom loppet av några få dagar, göra följande:
de anmäler mig för jäv. (Något som de senare verkar ha backat ifrån.)
de tydliggör att jag inte ska ha direkt kontakt med föreningen. (Något som de backade ifrån när det gick att läsa i Dagens Nyheter.)
de ber att jag ska utebli från ett möte som jag själv har tagit initiativ till – där den externa utredningen och åtgärdsförslagen presenterades.
de påstår att jag genom mitt agerande har ”orsakat fler otrygga idrottsmiljöer i föreningen än vad som framkommit att elittränarna har gjort”.
de påstår att jag genom mina uttalanden har åsamkat föreningen ”verksamhetsskada” genom att de har förlorat medlemmar, fått svårare att rekrytera nya medlemmar och genom att de har förlorat sponsorsintäkter. Förbundet skulle återkomma i fråga om hur de skulle agera runt detta.
de säger att jag borde komma till föreningen och be dem om ursäkt.
Om någon ska be om ursäkt, så är det helt andra aktörer. Inte jag.
Är det bara elände?
Nej. Jag har många gånger sagt att jag inte enda gång hört något oroande om breddverksamheterna i samma förening. Skridskoskolan för de minsta – inga problem. Konståkningsskolan – inte heller några oroande rapporter till mig. Hobbyverksamheten för vuxna som inte tävlar – inte ett ont ord. Baserat på det jag vet om föreningen kan jag med lugn i sinnet rekommendera föräldrar att sätta sina barn i de breddverksamheterna.
I samtalen har flera också framhållit att verksamheten har gjort framsteg på vissa områden. Exempelvis har man sagt mig att man numera hanterar idrottsskador på ett bättre sätt nu än tidigare. Man märker också att man i verksamheten har ett sundare sätt att prata om kost, näringslära och matvanor.
Men kränkningarna, mobbningen och bestraffningarna på elitnivå uppges bestå eller ha återkommit.
Vad driver mig att hålla på med detta?
Självklart är det oron för att barn och unga eventuellt far illa i verksamheter som håller till i Solnas idrottsanläggningar och tar emot bidrag från kommunen.
Ishallarna, simhallen, ridhusen, fotbollsplanerna, idrottshallarna o.s.v. bekostas av Solnas skattebetalare liksom de bidrag som skickas till idrottsföreningarna.
De vårdnadshavare som sätter det dyraste det har i sina liv – de egna barnen – i en av de här verksamheterna har rätt att förvänta sig att träningsmiljöerna är trygga och säkra. Ansvariga för det är självklart idrottsföreningarna själva, men som kommunpolitiker har jag också ett ansvar gentemot de kommuninvånare som röstat fram mig. Det ansvaret har jag verkligen försökt att ta, men det blir ju svårt när Svenska Konståkningsförbundet agerar som de gör.
Min bakgrund
Jag var tills nyligen ordförande i kultur- och fritidsnämnden som ansvarar dels för Solna stads idrottsanläggningar (där ishallarna ingår) och dels för stödet till Solna idrottsföreningar (där Solna Konståkning ingår).
Jag innehade ordförandeskapet under 8 år (från 1/1 2015 till 31/12 2022) och under den perioden inträffade i stort sett alla de saker som rapporteras om i det här avsnittet av Uppdrag Granskning.
Detta inlägg har flyttats hit till min blogg från Facebooks anslagstavla för Nya Ulriksdal eftersom administratören påpekade att det var för politiskt och därför bröt mot gruppens regler.
Inlägget kan därför uppfattas som ”lösryckt” ur sitt sammanhang – vilket det ju också är. Det handlar alltså om hur man ska gå vidare med att staden tar över ansvaret för den sopsugsanläggning som byggts i Nya Ulriksdal.
Det har gått någon månad sedan jag senast skrev någon om sopsugen och jag har ju lovat att hålla boende i området uppdaterade i frågan om kommunalisering av sopsugen.
Valresultatet blev ju sådant att Solna nu har ett nytt politiskt bestående av (i storleksordning) S, V, C, MP.
Det vi kan konstatera har hänt på senare tid är följande:
1) Det blågröna styret (M, L, MP, C, KD), som jag fick med mig på kommunaliseringslinjen, styr inte längre. Vad vi tycker idag är alltså mindre relevant. Men för egen del står jag, även i opposition, fast vid mitt ställningstagande att sopsugen ska tas över i kommunal regi och jag kommer fortsatt att jobba för det.
2) Stadsdirektören, som före valet inledde diskussionerna med Peab i syfte att ta över sopsugen i kommunal regi, slutar i mitten av november. Vi kan nog anta att den förhandlingen just nu har gått i stå och att det dröjer innan samtalen återupptas.
Jag har dock tagit upp saken med den person som blir tillförordnad stadsdirektör och kommer att hålla i frågan också när en ny stadsdirektör är på plats.
3) Det nya styret har publicerat ett regeringsprogram där man beskriver vad man har kommit överens om att göra under mandatperioden 2022-2026. Där står inget om sopsugen i Ulriksdal. Det är i och för sig inte så anmärkningsvärt eftersom dokumentet är mer övergripande till sin karaktär.
4) I det nya styrets budget och verksamhetsplan för 2023 kan man däremot förvänta sig att planerna för sopsugen i Ulriksdal omnämns. Det gör den också – ihop med den befintliga sopsugen i Huvudsta – dock inte på sådant sätt att man kan läsa ut om de rödgröna planerar att gå vidare med de blågrönas planer.
Där står följande (i Tekniska nämndens budget för 2023):
”Utbyggnationen av sopsugslösningar fortsätter inom Solna stad. Sopsug minskar behovet av tunga transporter och det slutna systemet bidrar till en god närmiljö. Vid årsskiftet fattade kommunstyrelsen beslut om att investera i en ny kommunal sopsug i Huvudsta. Under 2022 till 2023 kommer byggnationen av anläggningen att ske. Anläggningen kommer försörja de fastigheter i Jungfrudansen och Huvudsta centrum som redan idag är anslutna till sopsug samt att den har möjlighet att ansluta exploateringar i närområdet.
Under året har den privatägda sopsugen för nya Ulriksdal tagits i drift vilket möjliggör ytterligare anslutningar under 2023.”
/Peter Edholm Kultur-, idrotts- och fritidskommunalråd i Solna 0707-372008
Överjärva gård diskuteras i dessa dagar flitigt bland Solnabor och bland dem som är verksamma vid gården. Många vänder sig till mig för att få svar på frågor eller framföra sina synpunkter. Nedan beskriver jag det som är min syn på några av de saker som diskuteras. Förhoppningsvis kan de som ställt frågor till mig finna svar nedan.
Foto från overjarvagard.se
Först några personliga reflektioner över tiden fram till juni 2020
För mig personligen har Överjärva gård, ända sedan jag flyttade till Solna för snart 20 år sedan, känts som en oslipad diamant.
Ja, först gick det väl något år innan jag ens upptäckte att Överjärva gård finns. Jag var inte involverad i kommunpolitiken då och lärde känna min nya hemstad – en bit i taget – via cykelturer. Där har vi väl en uppenbar sak att ta tag i – att göra den här miljön mer känd.
Den gamla historiken är intressant. Den går ju tillbaka ända till järnåldern och sedan har det hela tiden hänt intressanta saker vid Överjärva från medeltiden och framåt. Det har hela tiden känts som en fin plats med intressant bakgrund som kan utvecklas till ett ännu mer attraktivt besöksmål för Solnaborna. Det mest uppenbara har varit att flera av byggnaderna har varit i dåligt skick och att de därför varit stängda för allmänheten.
Genom åren har det gjorts ansatser och man har tänkt ”ta tag” i Överjärva. Men tyvärr har dessa planer gått om intet och flera projekt har kört fast i sina egna hjulspår. Det var före min tid som kommunpolitiker och jag kan bara säga att det är synd att ladugården och ett par av de andra byggnaderna inte tagits om hand på ett bra sätt.
Därför blev jag glad när vi i kommunstyrelsen i juni 2020 fattade beslut om vilken inriktning vi vill ha för det fortsatta arbetet med att utveckla Överjärva gård. Äntligen bestämmer man sig för vilken väg man vill gå. Äntligen planterar man uppdrag och ansvar hos olika delar av kommunens organisation som nu ska se till att det händer bra saker vid gården.
Inriktningsbeslutet i kommunstyrelsen den 15 juni 2020
Beslutet i somras innebär bland annat att Kultur- och fritidsnämnden (där jag är ordförande) får en särskild roll, som vi inte har haft tidigare, för att samordna och leda arbetet med att utveckla Överjärva gård som kulturmiljö och besöksmål.
Därmed har jag nu, på ett sätt som jag inte hade innan, möjlighet att engagera mig i och faktiskt påverka utvecklingen. Det ser jag fram emot.
Flera viktiga saker finns med i kommunstyrelsens junibeslut – och i korthet handlar det om:
Kultur- och fritidsnämnden (KFN) får i uppdrag att arbeta med utvecklingen av Överjärva gård som kulturmiljö och besöksmål.
KFN tar över museiverksamheten i Statarmuseet.
KFN tar över kaféverksamheten i Hästskostallet.
KFN får i uppdrag att utreda till vad Rödingarna (som nu har flyttats till en plats nära Överjärva gård) kan användas.
KFN ska säkerställa att det finns en fortsatt närvaro av både hästar och får vid gården.
Ladugården rivs.
Vinterträdgården (även kallat kapellet) rustas upp varefter KFN ser till att den blir tillgänglig för allmänheten. Exempelvis kan man hyra den för vigslar.
Det görs en kartläggning av vilka behov och åtgärder som finns i Gula villan där siktet sedan är inställt på att renovera.
Riva eller renovera ladugården?
Ladugården är ju den byggnad som diskuteras allra livligast just nu. Den har undersökts och befunnits vara i så dåligt skick att det bästa man nu kan göra är att riva den och bygga upp en liknande byggnad på samma grund.
Målet är alltså att ladugården ersätts med en ny byggnad på samma plats. En byggnad som, enligt beslutsformuleringen, ”exteriört ska ansluta till den kulturhistoriska miljön på Överjärva gård”. Invändigt behöver den inte alls ha något gemensamt med den ladugård som står där idag. I stället kan man anpassa den invändigt efter de verksamheter som ska inrymmas.
Det hävdas, framför allt från (V), att ladugården inte alls är i så dåligt skick och att det tvärt om vore möjligt att renovera den till rimlig kostnad.
Vad ska man tro? Själv väljer jag att lita till de tjänstemän och konsulter som har varit inne och bedömt att byggnaden är för svårt medtagen och att en renovering skulle bli orimligt dyr. En eventuell renovering skulle dessutom resultera i att man står med en byggnad som inte är särskilt användbar. Planlösningen invändigt skulle vara opraktisk och byggnaden har väldigt få och små fönster. Den som hävdar att man vill renovera ladugården och sedan ta byggnaden i bruk för några vettiga ändamål ska nog fundera på hur man tänker sig att det ska fungera rent praktiskt.
Fåren
Fåren ska vara kvar. De rykten som spridits om något annat är alltså felaktiga. Jag hade själv ett långt samtal med Ulla Alm (Kulturlandskaparna) som också känner att hennes verksamhet har en säkrad framtid på gården.
Ponnyhästarna
Överjärva gård ska också fortsatt ha en närvaro av hästar. Den ponnyridning som funnits där under många år har bidragit till att göra Överjärva gård till ett populärt besöksmål och den möjligheten för Solnas barnfamiljer ska finnas kvar.
Men eftersom stallet är inrymt i en del av ladugården (som troligen kommer att rivas) så måste det här ordnas på annat sätt än hittills. För egen del är jag öppen för flera vägar framåt. Just nu undersöker vi möjligheterna till ett samarbete med Solna fältrittklubb (på andra sidan E4).
Hästägarna lär ha sagt att de måste avliva flera av sina ponnyer om kommunen gör allvar av uppsägningen. Det tycker jag är ett osmakligt sätt att driva sin ståndpunkt. De ungdomar som tillbringar mycket av sin fritid med att sköta om hästarna i stallet tas i känslomässig gisslan på ett sätt som jag inte tycker är OK.
Efter att jag varit i kontakt med flera personer i hästbranschen har jag fått klart för mig att man inte alls behöver avliva djuren. Det finns en marknad för vuxna ponnyer. Inte minst har pandemin medfört att efterfrågan på sådana här djur har skjutit i höjden. Det är bara att googla så ser man att handeln är i full gång. Om hästägaren ändå väljer att avliva sina djur så är det helt på eget ansvar och den utpressningen funkar inte.
Min egen erfarenhet av Överjärva gård
I sarkastiska ordalag har man skrivit om mig i en Facebook-grupp där jag inte ens har möjlighet att bemöta det som skrivs. Jag har till exempel erbjudits hjälp att hitta till Överjärva, eftersom man vill få det till att jag aldrig har varit där. Man misstolkar i stort sett allt jag någonsin sagt eller skrivit om gården och tillskriver mig åsikter som jag inte har. Trist.
Efter mitt senaste besök skrevs det att jag ”vill uppfinna hjulet igen genom att skapa ett attraktivt besöksmål med attraktivt innehåll, något som vi andra redan vet redan finns och pågår för fullt.” Till honom som skrev det hade jag ändå sagt att ”jag vet vad som finns vid Överjärva gård, men tycker att det går att utveckla verksamheten till något ännu bättre”.
Nåja, det här verkar vara sådant man ska stå ut med. Men det hade varit ärligare av dem som skriver om mig att ta kontakt och fråga vad jag tycker. Eller att åtminstone inte hitta på och ljuga om vad jag sagt. Men de kanske inte vill veta?
När det då gäller min påstådda frånvaro från och okunskap om Överjärva gård så skulle jag gissa att jag varit där oftare än de flesta Solnabor. Jag har firat inte bara en utan två midsomrar på filt i hagen mitt emot hästskostallet; jag har fikat åtskilliga gånger på Överjärva Kafé; jag har besökt statarmuseet ett par gånger; jag har handlat i både hantverksboden och i byggnadsvårdsbutiken (och tittat in i antikvitetsbutiken även om jag inte hittat något att köpa där); jag har träffat Naturskolans båda pedagoger och hört dem berätta om sin verksamhet; jag har varit med vid lamning och hälsat på både i stallet och i växthuset; jag har varit på julmarknad och handlat godsaker; jag har också varit inne i Vinterträdgården.
Men kritikerna får väl fortsätta hävda att jag inte känner till vad som finns där uppe vid Överjärva gård. Men trist är det att man använder så oärliga metoder.
Kultur- och fritidsnämndens samordningsroll
Som jag beskrev ovan har kommunstyrelsen beslutat ge Kultur- och fritidsnämnden en särskild roll när det gäller Överjärva gård. En sorts samordningsroll för att hålla ihop helheten och utveckla verksamheten. För att göra detta har en person tillsatts som redan har börjat med det arbetet.
Ett första steg, något som kunde göras relativt snabbt, var att köpa in en lekskulptur i form av en häst. Den har man också raljerat över och sagt att det är Edholms ersättning för de åtta riktiga hästarna. Nåja. Riktiga hästar ska också ha sin plats vid gården, och jag är övertygad som att barnen kommer att tycka om hästskulpturen lika mycket som de gör på Skansen och i Wadköping (Örebro) där det sedan tidigare finns likadana.
Vad som följer därefter får vi se. Men jag vet att det finns kreativa tankar i omlopp både för Statarmuseet, rödingarna, Överjärva Kafé, Naturskolan och, tillsammans med Kulturlandskaparna, för fåren.
En förändring som vi kommer att se har att göra med att Kultur- och fritidsförvaltningen nyligen (1 oktober) slogs ihop med Kompetensförvaltningen. Den nya förvaltningen har alltså ansvar också för bland annat arbetsmarknadsfrågor och introduktion av nyanlända. Det kommer att märkas genom att de arbetstillfällen som blir vid Överjärva gård i större utsträckning kommer att gå till de Solnabor som allra bäst behöver arbetslivserfarenhet.
Den som vill leverera synpunkter eller som har frågor får gärna ta kontakt via mejl (Peter.Edholm@politik.solna.se) eller telefon (0707-372008).
En av de saker vi 2017 skrev in i Liberalernas ”kommunalpolitiska handlingsprogram” var att vi ville att kommunen skulle rusta upp Bergshamra Idrottsplats – eller BIP som den ibland kallas i stadshuset. Sedan såg vi till att det också kom in i den styrande majoritetens regeringsprogram för 2019-2022.
Och nu händer det.
Idéskiss som visar den nya entrén vid idrottsplatsens sydöstra hörn söderifrån. Illerstigen nere till vänster i bild. Foto från Solna.se
Den här upprustningen är viktigt för oss liberaler. Fysisk aktivitet har så många olika positiva effekter. Både sådan aktivitet som planeras och bokas via en idrottsförening och mer spontan rörelse som inte kräver vare sig medlemsskap, planering eller bokning.
För att en idrottsplats ska vara attraktiv och tillgänglig för alla, så krävs ett antal saker. Först själva idrottsytorna förstås. Gräsplaner för fotboll, landhockey och amerikansk fotboll. Sedan tennisbanor, löparspår, friidrottsytor samt is för allmänhetens åkning och för bandy, … Allt det finns på Bergshamra IP.
Men dessutom behövs omklädningsrum, toaletter och utrymmen för domare, speaker och media. Därtill lokaler där idrottsföreningarna kan hålla till med möten och förvaring. Plus en kiosk så att man kan ordna enklare servering.
Om en idrottsplats ska vara tillgänglig för alla, på riktigt, så krävs ramper och andra anordningar så att det fungerar även för den som tar sig fram med hjälp av hjul. jag tänker på barnvagnar, rullstolar, rollatorer och permobiler.
Alltsammans ska göras på att hållbart sätt, så att energiförbrukning och annan miljöpåverkan hålls på en rimlig nivå. I hållbarhetsperspektivet ingår också att det ska vara enkelt att ta sig till idrottsplatsen per cykel och möjligt att låsa fast sin cykel på ett bra sätt.
I planeringsfasen är berörda idrottsföreningar involverade så att det inte sitter kloka gummor och gubbar i stadshuset och hittar på saker som ingen frågat efter…
Det har varit en del uppmärksamhet i media runt det faktum att AIK Hockey är skyldiga Solna stad över 1 miljon kronor (i slutet av maj).
Jag sade i en intervju i Expressen att det sticker i ögonen att AIK Hockey uppger att de inte har pengar till att följa den överenskomna avbetalningsplanen (för då hade skulden på ursprungligen över 2 miljoner kronor varit ur vägen nu) samtidigt som de enligt medieuppgifter är i full färd med att köpa spelare för stora belopp och anställa tränare.
Det kanske var lite drastiskt uttryckt att säga att AIK Hockey har använt kommunen som ”bankomat”. Men faktum är att de under en tid lät bli att betala flera av just de fakturor som kom från kommunen, samtidigt som andra fordringsägare fick betalt. Och om man ändå ska göra en liknelse vid en bankomat, så är det alltså Solnas skattebetalare som står bakom automaten och laddar den med pengar som egentligen är avsedda för barn- och ungdomsverksamhet – inte för elitsatsningar. Kommunen har alltså inte obegränsad tillgång till några andra pengar utöver de som kommer från medborgarna via kommunalskatten. Därav uttrycket.
Nej, jag hoppas att alla förstår att man inte kan lägga stadens fakturor underst i högen och tänka att kommunen ska stryka ett streck över fordringarna om skulden blir gammal nog. Nu menar jag inte att det har varit en medveten strategi hos AIK Hockey, men flera supportrar har uttryckt sig så i mejl och i sociala medier. De tycker att kommunen ska efterskänka pengarna. Det tycker inte jag.
Man kan ju, till att börja med, tänka sig i vilket liv det skulle bli på andra föreningar – både inom AIK:s olika idrotter och framför allt i andra föreningar. Vilket svar skulle jag ge dem när de undrar varför AIK Hockey får en gräddfil förbi övriga? Dessutom skulle det gissningsvis medföra att andra får för sig att man kan göra likadant.
Något annat som jag hört de senaste två dagarna är att Solna stad inte skulle ge tillräckligt stöd till AIK. Då gäller det inte bara hockeyn. Det stämmer ju inte. AIK tar emot över 2 miljoner kronor per år i kommunala bidrag. De producerar massor av bra och uppskattad verksamhet för de pengarna. Man har all rätt att tycka att det är för lite, men att säga att det är noll och detsamma som att ”pissa på AIK” är ju bara tramsigt.
Vad man ska ha med sig är vi som kommun gör en väldigt tydlig åtskillnad mellan å ena sidan verksamhet för barn och unga och å andra sidan elitverksamhet för vuxna. Jag använder gärna stadens (= skattebetalarnas) pengar för att stötta Solnas barn och ungdomar i breddidrott. Däremot är det min uppfattning att föreningarna själva får hantera och finansiera sina elitsatsningar. Helst i separata bolag så att man kan göra tydlig åtskillnad mellan det ena och det andra.
Ja, jag vet att gränsen ibland kan vara svår att dra när det ibland finns ungdomar som elitsatsar eller förbereder sig för det. I vissa idrotter (som exempelvis inom konståkningen) kommer också de ambitiösa satsningarna tidigare. Men ändå.
Huvudregeln är: kommunalt stöd till bredd men inte till elit.
De ekonomiska problem AIK Hockey har är ju vad jag förstår helt att hänföra till elitverksamheten. Något annat har i alla fall AIK själva inte framfört. Breddidrotten går nämligen runt om man ser den delen av verksamheten isolerat. Eller den borde göra det. Vi hyr ut ishallarna nästan gratis (40 kronor per timme för en ishall) om det är till barn- och ungdomsverksamheten. Dessutom betalar vi ut ett aktivitetsstöd (som under 2019 landade på över 300.000 kronor för AIK Hockey).
Betänk då att det stora stödet finns där i form av tre ishallar. Den senaste av Solnas tre ishallar kostade över 60 miljoner kronor att bygga. Om AIK Hockey lägger 40 kronor (barn- och ungdomstaxa) på att hyra en ishall en timme så skjuter Solnas skattebetalare till mer än en 1000-lapp.
Mot den här bakgrunden skriver supportar och föreningsaktiva i mejl till mig och mer svepande i sociala medier bland annat följande när jag gör klart att Solna stad inte tänker efterskänka en miljon kronor till AIK Hockeys elitverksamhet:
Det är ”pinsamt detta när andra kommuner ’skottar’ in miljoner till sina klubbar”.
”Så mycket AIK gör för Solna med aktiviteter för unga etc borde man skriva av denna skuld och börja stötta föreningen”
”Dags att sätta Solna på plats”
”Solna bryr sig ju inte om sina invånare”
”Solna kommun ska skämmas”
”Solna skiter rätt brett och vitt i sina invånare”
Snabb-reaktioner på det:
Nej, Solna stad tänker inte ”skotta in” flera miljoner till elitverksamhet.
Varken till AIK Hockey eller till andra föreningar.
Ja, AIK gör jättemycket som är bra för unga (se nedan!),
men det föranleder inte att man ska efterskänka skulder som elitidrotten har upparbetat.
Jo, jag bryr mig om Solnas invånare.
Dels genom att stötta barn- och ungdomsverksamheten.
Dels genom att inte lättvindigt ge bort de skattepengar de har betalat in.
Nej, jag tycker inte att jag har något att skämmas för.
Slutligen vill jag också säga att jag, och det övriga politiska styret i Solna, mycket uppskattar det AIK Hockey gör och bidrar med för barn och ungdomar i Solna. ”Meningsfull fritid för barn och unga” stod det både på min bil och på valaffischer inför valet 2018. AIK bidrar tillsammans med kommunen och många andra till att det också blir verklighet.
Den breddidrotten är mycket värd utifrån olika perspektiv som är viktiga för oss. Det positiva sociala sammanhang man hamnar i i en idrottsförening, hälsoaspekten, förbättrade skolresultat, integration o.s.v. Samma sak gäller förstås också AIK:s övriga verksamheter. Fotbollen, innebandyn, friidrotten, handbollen, basketen, brottningen, boulen o.s.v.
Inte minst bidar föreningarna positivt till att Solna ska vara en aktiv och attraktiv stad att bo i. Och inte bara AIK utan också Vasalund, Solna tennisklubb, SS04, Råsunda IS, Solna SK, Skating & Dance Academy, Solna Konståkning, Hufvudsta ridklubb, Solna Fältrittklubb, Apollon Solna med flera. (Jag räknade nu upp de som har störst omfattning på sin verksamhet om någon undrar varför inte alla var med i uppräkningen.)
Jag hoppas att jag med ovanstående har svarat på åtminstone på en del av den kritik som framförts i sociala medier och i mejl till mig. Om inte så är man alltid välkommen att kontakta mig. Jag finns tillgänglig via Facebook, Twitter, Instagram, telefon eller om man vill träffas IRL.
Peter Edholm (L) Kultur- och fritidskommunalråd i Solna 0707-372008
Folkhälsomyndigheten bedömer sedan en tid tillbaka risken för smittspridning av COVID-19 som mycket hög. För att minska spridningstakten fattade regeringen den 27 mars beslut om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 deltagare inte får hållas i landet. Beslutet blir normerande även för beslut om andra verksamheter i samhället.
Med anledning av detta stängde Solna stad tillfälligt biblioteket i Solna centrum från och med söndagen den 29 mars.
Bakgrunden till beslutet är att antalet besökare till biblioteket ligger på över 100 besökare i timmen. Stängningen gäller tills vidare. (Notera dock att biblioteket i Bergshamra har öppet som vanligt.)
Bild från Solna.se
Men…
Under veckan har bibliotekets och förvaltningens ledning planerat hur man ändå ska kunna tillhandahålla biblioteksservice utan att själva lokalen är öppen för besökare. Idag beslutades att man:
Gör det möjligt för Solnabor att reservera böcker/filmer som man sedan hämtar från biblioteket när man fått besked om att beställningen är leveransklar.
En sorts ”Take Away”-påse alltså där bibliotekspersonalen ser till att bemanna en utlämningsstation.
För att underlätta detta slopas avgiften för att reservera böcker. Dessutom förlängs lånetiden och möjligheten till omlån förbättras.
Biblioteket utökar det befintliga erbjudande som kallas ”Boken Kommer”. Därigenom har det varit möjligt för boende på omsorgsboenden att få böcker hemkörda. Exakt utformning återkommer biblioteket till, men tanken är att även äldre och personer i riskgrupp som bor hemma (och som förväntas hålla sig hemmavid) också ska kunna åtnjuta denna service. En bil åker runt och gör hemleveranser respektive hämtar in böcker helt enkelt.
Biblioteket sätter samman ett erbjudande till förskolor, skolor och fritidshem där personal kommer ut och läser sagor och berättelser. Företrädesvis utomhus.
Det görs en utökad satsning på det digitala utbudet. D.v.s. vi utökar antalet möjliga lån av e-filmer och köper in fler exemplar av nya och efterfrågade e-böcker.
Tvärs igenom hela kultur- och fritidsförvaltningen har man svarat upp otroligt bra mot de nya och plötsliga utmaningar som COVID-19 innebär. Vi kan med torrt på fötterna säga att vi bidrar till minskad smittspridning SAMTIDIGT som den kommunala servicen ändå löper på – om än i vissa fall på annat sätt.
Detta gäller inte bara kultur- och fritidsförvaltningen utan hela kommunen.
Vi kan alla sträcka på oss och vara stolta över vår stad och över den personal som jobbar så hårt och smart att det ibland kan se ut som trolleri.
Peter "Frösundaliberalen" Edholm (L) 