AIK Hockey och deras skulder till Solna stad

Posted on 1 juni, 2020 av

Det har varit en del uppmärksamhet i media runt det faktum att AIK Hockey är skyldiga Solna stad över 1 miljon kronor (i slutet av maj).

Jag sade i en intervju i Expressen att det sticker i ögonen att AIK Hockey uppger att de inte har pengar till att följa den överenskomna avbetalningsplanen (för då hade skulden på ursprungligen över 2 miljoner kronor varit ur vägen nu) samtidigt som de enligt medieuppgifter är i full färd med att köpa spelare för stora belopp och anställa tränare.

Foto: press.solna.se

Det kanske var lite drastiskt uttryckt att säga att AIK Hockey har använt kommunen som ”bankomat”. Men faktum är att de under en tid lät bli att betala flera av just de fakturor som kom från kommunen, samtidigt som andra fordringsägare fick betalt. Och om man ändå ska göra en liknelse vid en bankomat, så är det alltså Solnas skattebetalare som står bakom automaten och laddar den med pengar som egentligen är avsedda för barn- och ungdomsverksamhet – inte för elitsatsningar. Kommunen har alltså inte obegränsad tillgång till några andra pengar utöver de som kommer från medborgarna via kommunalskatten. Därav uttrycket.

Nej, jag hoppas att alla förstår att man inte kan lägga stadens fakturor underst i högen och tänka att kommunen ska stryka ett streck över fordringarna om skulden blir gammal nog. Nu menar jag inte att det har varit en medveten strategi hos AIK Hockey, men flera supportrar har uttryckt sig så i mejl och i sociala medier. De tycker att kommunen ska efterskänka pengarna. Det tycker inte jag.

Man kan ju, till att börja med, tänka sig i vilket liv det skulle bli på andra föreningar – både inom AIK:s olika idrotter och framför allt i andra föreningar. Vilket svar skulle jag ge dem när de undrar varför AIK Hockey får en gräddfil förbi övriga? Dessutom skulle det gissningsvis medföra att andra får för sig att man kan göra likadant.

Något annat som jag hört de senaste två dagarna är att Solna stad inte skulle ge tillräckligt stöd till AIK. Då gäller det inte bara hockeyn. Det stämmer ju inte. AIK tar emot över 2 miljoner kronor per år i kommunala bidrag. De producerar massor av bra och uppskattad verksamhet för de pengarna. Man har all rätt att tycka att det är för lite, men att säga att det är noll och detsamma som att ”pissa på AIK” är ju bara tramsigt.

Vad man ska ha med sig är vi som kommun gör en väldigt tydlig åtskillnad mellan å ena sidan verksamhet för barn och unga och å andra sidan elitverksamhet för vuxna. Jag använder gärna stadens (= skattebetalarnas) pengar för att stötta Solnas barn och ungdomar i breddidrott. Däremot är det min uppfattning att föreningarna själva får hantera och finansiera sina elitsatsningar. Helst i separata bolag så att man kan göra tydlig åtskillnad mellan det ena och det andra.

Ja, jag vet att gränsen ibland kan vara svår att dra när det ibland finns ungdomar som elitsatsar eller förbereder sig för det. I vissa idrotter (som exempelvis inom konståkningen) kommer också de ambitiösa satsningarna tidigare. Men ändå.

Huvudregeln är: kommunalt stöd till bredd men inte till elit.

De ekonomiska problem AIK Hockey har är ju vad jag förstår helt att hänföra till elitverksamheten. Något annat har i alla fall AIK själva inte framfört. Breddidrotten går nämligen runt om man ser den delen av verksamheten isolerat. Eller den borde göra det. Vi hyr ut ishallarna nästan gratis (40 kronor per timme för en ishall) om det är till barn- och ungdomsverksamheten. Dessutom betalar vi ut ett aktivitetsstöd (som under 2019 landade på över 300.000 kronor för AIK Hockey).

Betänk då att det stora stödet finns där i form av tre ishallar. Den senaste av Solnas tre ishallar kostade över 60 miljoner kronor att bygga. Om AIK Hockey lägger 40 kronor (barn- och ungdomstaxa) på att hyra en ishall en timme så skjuter Solnas skattebetalare till mer än en 1000-lapp.

Mot den här bakgrunden skriver supportar och föreningsaktiva i mejl till mig och mer svepande i sociala medier bland annat följande när jag gör klart att Solna stad inte tänker efterskänka en miljon kronor till AIK Hockeys elitverksamhet:

  • Det är ”pinsamt detta när andra kommuner ’skottar’ in miljoner till sina klubbar”.
  • ”Så mycket AIK gör för Solna med aktiviteter för unga etc borde man skriva av denna skuld och börja stötta föreningen”
  • ”Dags att sätta Solna på plats”
  • ”Solna bryr sig ju inte om sina invånare”
  • ”Solna kommun ska skämmas”
  • ”Solna skiter rätt brett och vitt i sina invånare”

Snabb-reaktioner på det:

  • Nej, Solna stad tänker inte ”skotta in” flera miljoner till elitverksamhet.
    Varken till AIK Hockey eller till andra föreningar.
  • Ja, AIK gör jättemycket som är bra för unga (se nedan!),
    men det föranleder inte att man ska efterskänka skulder som elitidrotten har upparbetat.
  • Jo, jag bryr mig om Solnas invånare.
    Dels genom att stötta barn- och ungdomsverksamheten.
    Dels genom att inte lättvindigt ge bort de skattepengar de har betalat in.
  • Nej, jag tycker inte att jag har något att skämmas för.

Slutligen vill jag också säga att jag, och det övriga politiska styret i Solna, mycket uppskattar det AIK Hockey gör och bidrar med för barn och ungdomar i Solna. ”Meningsfull fritid för barn och unga” stod det både på min bil och på valaffischer inför valet 2018. AIK bidrar tillsammans med kommunen och många andra till att det också blir verklighet.

Den breddidrotten är mycket värd utifrån olika perspektiv som är viktiga för oss. Det positiva sociala sammanhang man hamnar i i en idrottsförening, hälsoaspekten, förbättrade skolresultat, integration o.s.v. Samma sak gäller förstås också AIK:s övriga verksamheter. Fotbollen, innebandyn, friidrotten, handbollen, basketen, brottningen, boulen o.s.v.

Inte minst bidar föreningarna positivt till att Solna ska vara en aktiv och attraktiv stad att bo i. Och inte bara AIK utan också Vasalund, Solna tennisklubb, SS04, Råsunda IS, Solna SK, Skating & Dance Academy, Solna Konståkning, Hufvudsta ridklubb, Solna Fältrittklubb, Apollon Solna med flera. (Jag räknade nu upp de som har störst omfattning på sin verksamhet om någon undrar varför inte alla var med i uppräkningen.)

Jag hoppas att jag med ovanstående har svarat på åtminstone på en del av den kritik som framförts i sociala medier och i mejl till mig. Om inte så är man alltid välkommen att kontakta mig. Jag finns tillgänglig via Facebook, Twitter, Instagram, telefon eller om man vill träffas IRL.

Peter Edholm (L)
Kultur- och fritidskommunalråd i Solna
0707-372008

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Biblioteksservice på annat sätt – bl.a. genom ”TakeAway”-böcker

Posted on 1 april, 2020 av

Folkhälsomyndigheten bedömer sedan en tid tillbaka risken för smittspridning av COVID-19 som mycket hög. För att minska spridningstakten fattade regeringen den 27 mars beslut om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 deltagare inte får hållas i landet. Beslutet blir normerande även för beslut om andra verksamheter i samhället.

Med anledning av detta stängde Solna stad tillfälligt biblioteket i Solna centrum från och med söndagen den 29 mars.

Bakgrunden till beslutet är att antalet besökare till biblioteket ligger på över 100 besökare i timmen. Stängningen gäller tills vidare. (Notera dock att biblioteket i Bergshamra har öppet som vanligt.)

Bild från Solna.se

 

Men…

Under veckan har bibliotekets och förvaltningens ledning planerat hur man ändå ska kunna tillhandahålla biblioteksservice utan att själva lokalen är öppen för besökare. Idag beslutades att man:

  1. Gör det möjligt för Solnabor att reservera böcker/filmer som man sedan hämtar från biblioteket när man fått besked om att beställningen är leveransklar.
    En sorts ”Take Away”-påse alltså där bibliotekspersonalen ser till att bemanna en utlämningsstation.
  2. För att underlätta detta slopas avgiften för att reservera böcker. Dessutom förlängs lånetiden och möjligheten till omlån förbättras.
  3. Biblioteket utökar det befintliga erbjudande som kallas ”Boken Kommer”. Därigenom har det varit möjligt för boende på omsorgsboenden att få böcker hemkörda. Exakt utformning återkommer biblioteket till, men tanken är att även äldre och personer i riskgrupp som bor hemma (och som förväntas hålla sig hemmavid) också ska kunna åtnjuta denna service. En bil åker runt och gör hemleveranser respektive hämtar in böcker helt enkelt.
  4. Biblioteket sätter samman ett erbjudande till förskolor, skolor och fritidshem där personal kommer ut och läser sagor och berättelser. Företrädesvis utomhus.
  5. Det görs en utökad satsning på det digitala utbudet. D.v.s. vi utökar antalet möjliga lån av e-filmer och köper in fler exemplar av nya och efterfrågade e-böcker.

Tvärs igenom hela kultur- och fritidsförvaltningen har man svarat upp otroligt bra mot de nya och plötsliga utmaningar som COVID-19 innebär. Vi kan med torrt på fötterna säga att vi bidrar till minskad smittspridning SAMTIDIGT som den kommunala servicen ändå löper på – om än i vissa fall på annat sätt.

Detta gäller inte bara kultur- och fritidsförvaltningen utan hela kommunen.

Vi kan alla sträcka på oss och vara stolta över vår stad och över den personal som jobbar så hårt och smart att det ibland kan se ut som trolleri.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Svar på frågor om den nya fritidsverksamheten i Hagalund

Posted on 2 mars, 2020 av

I åtminstone en (och på sikt troligen flera) trådar på Facebook har det uppstått frågor med anledning av att vi flyttar Black Sheep (fritidsgård i Hagalunds industriområde) upp till Hagalundsgatan 38A.

I stället för att svara i flera tiotal kommentarer samlar jag här svar på de frågor jag uppfattat att man har till mig som ansvarig politiker.

Bakgrunden kan man först läsa om i tidningen SolnaDirekt.

Fritidschef Dan Sundblad och jag vid det som ska bli den nya lokalen. Foto: Anne-Lie Elfvén.

Solna Ungdomscafé (SUC)

Solna Ungdomscafé kommer inte att flytta tillbaka till den lokal de tidigare hade vid Skytteholms IP. SUC evakuerades i samband med en vattenläcka i den lokalen och flyttade då sin verksamhet till Black Sheep i Hagalunds arbetsplatsområde där de blev ”inneboende”.

Under den period då verksamheterna har varit samlokaliserade har förvaltningen funderat ordentligt på hur behovet ser ut framåt i Solna. De vill hellre satsa ordentligt på *EN* anläggning med tillräckliga resurser för att där skapa en bra verksamhet med stor attraktionskraft än att man sprider ut sig för tunt på flera adresser.

Eftersom målgruppen (16-19 år) är lättrörlig och kommunikationerna i Solna överlag är bra så är jag övertygad som att den nya verksamheten på Hagalundsgatan 38A kommer att locka gymnasieungdomar från hela Solna.

Kurage i Järvastaden

Här var jag själv som stolt ordförande i kultur- och fritidsnämnden och invigde verksamheten. Allt var riggat för en attraktiv mötesplats för ungdomar. Personalen, verksamhetsidén, inredningen, uppmärksamheten…

Men besökarna uteblev. Att det var tunt med besökare den första tiden får man ha förståelse för. Men när Kurage efter ett helt år skrev sin verksamhetsberättelse så kunde vi tyvärr konstatera att vi hade startat en verksamhet som nästan ingen ville ha. Det blev till slut ett enkelt beslut för förvaltningen att stänga dörrarna eftersom det knappt var någon som ville komma in. Eller rättare sagt så flyttade Kulturskolan in och använder nu hela lokalen. (Tidigare hade man dansverksamhet i något av rummen.)

Tro mig – personalen försökte sig först på flera olika manövrar för att öka besökstalen till fritidsverksamheten. Förklaringar som man hör efteråt är dels att det inte finns några ungdomar i den åldern i Järvastaden så att det lokala intresset uteblev, dels att kommunikationerna är dåliga och dels att hela miljön präglas av att lokalen är inrymd i en F-6-skola. Lite för mycket ”småbarnskaraktär”.

I det sammanhanget ser jag fram emot att vi i den nya högstadieskolan i Bagartorp kommer att kunna driva en fritidsverksamhet primärt för högstadieålder. Där är nog förutsättningarna bättre eftersom underlaget finns runt knutarna.

Man kan också lägga märke till att en del av pengarna i stället har kunnat användas för att starta nattfotboll i Ulriksdalshallen. Det har varit populärt som sysselsättning för många av de ungdomar som inte kom till Kurage.

I en föränderlig värld måste en kommun vara på tå, lyssna in och vara beredd att förändra och prova sig fram med olika koncept. Det tycker jag att vi visar när Kurage ersätts av kulturskola och nattfotboll.

Dialog med ungdomarna själva?

Någon har frågat om vi inför beslutet (att inrätta en mötesplats för ungdomar i Hagalund) har pratat med ungdomarna om vad de vill ha. Ja självklart. Fritidspersonalen jobbar ju inte i ett vacuum och har självklart ögon och öron öppna för vad besökarna vill se hända i verksamheten. Själv har jag flera gånger blivit kontaktad av ungdomar eller vuxna som intresserar sig och man ar berättat för mig vad man tycker fattas i Solna. En fritidsgård i Hagalund är en tydlig sådan signal. Det var ju också därför vi Liberaler tog in det i vårt handlingsprogram och pratade om det inför valet 2018. Senare förhandlade vi in det i regeringsprogrammet. Och det skedde ju inte efter att vi suttit i stadshuset och försökt vara kloka på egen kammare – utan som direkt följd av att det framfördes till oss ofta och tydligt.

Ekonomi

Någon undrar om vi ”styrs av ekonomiska beslut”. Som om det var något fult. Ja, ekonomi är en viktig del för en kommun och kommunens politiker att ta in i bilden. Vi vill använda skattebetalarnas pengar så att det blir så mycket nytta som möjligt för de kronor vi hämtar in till stadshuset.

Vad man kan veta är att vi inte gör någon förändring utifrån att det ska medföra besparingar. Jag fick säga det gång på gång i samband med att den inskrivna verksamheten för mellanstadiebarn flyttades från ”min nämnd” (kultur och fritid) till skolan. Jag fick säga det gång på gång i samband med att schemaläggningen för fritidspersonalen i den öppna verksamheten ändrades. Jag hänvisade då till att den kommande budgeten (för 2020) för verksamheten skulle bli lika stor som den varit året innan. Det visade sig sedan i budgetförhandlingarna att det faktiskt gick att lägga till en slant så att den blev STÖRRE än 2019. Quod erat demonstrandum.

Inte heller när vi koncentrerar fritidsverksamheten för gymnasieungdomar till en lokal så drivs vi att det skulle medföra några besparingar.

Stadsutveckling

Björn Bränngård ifrågasätter hela stadsutvecklingsplanen för industriområdet. Det kan man förstås göra om man inte vill att det ska byggas någon tunnelbaneuppgång eller några bostäder. Men faktum är att Black Sheep har varit inrymt i lokaler där hyresavtalet är tidsbegränsat. Ett s.k. rivningskontrakt. Vid förfrågan säger fastighetsägaren att de inte vill förlänga avtalet och muntligen uppger de att huset ska rivas. Eftersom vi måste styra kommunen utifrån verkligheten (och inte utifrån hur man önskar att verkligenheten såg ut) så kan vi inte göra annat än att se oss om efter en annan lokal.

Åldersgränser

Målgruppen på den nya anläggningen kommer primärt att vara 16-19 år. Jag känner till att Black Sheep ibland haft vuxna som gäster i verksamheten – upp till 25 år. Men det är alltså inte en prioriterad målgrupp. Vuxna måste hitta annan fritidssysselsättning än att vara på en kommunal fritidsgård.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

CIF analyserar idrottens förmåga att skydda barn från kränkningar

Posted on 7 januari, 2020 av

Goda nyheter!

Regeringen ger ett uppdrag till CIF (Centrum för idrottsforskning) att analysera idrottens styrning, öppenhet och demokratiska funktionssätt.

En särskild analys ska också göras kring hur idrotten arbetar för att förhindra kränkningar mot barn.

Bild: Pixabay

Jag har fått reda på att det är professor Johan R Norberg som ska leda arbetet som enligt uppgift drar igång om några månader. En snabb googling på hans namn leder till en lång rad artiklar, forskningsrapporter, krönikor och annat som visar att han vet vad han sysslar med.

Ser fram emot vad analysen kommer att leda till och har kontaktat utredaren för att bättre kunna följa arbetet och kanske bidra på något sätt.

Se pressmeddelandet där Kulturdepartementet strax före jul tillkännagav att man ska starta den här utredningen.

Se krönika där Johan R Norberg kommenterar det som hänt inom konståkningen här i Solna och mitt tidigare blogginlägg om samma sak.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Med anledning av situationen hos Solna Konståkning

Posted on 27 november, 2019 av

Jag vill med detta inlägg klargöra ett antal saker knutna till den situation som föreningen Solna Konståkning nu befinner sig i.

Det gör jag med anledning av att jag har blivit kontaktad av flera personer som uppenbarligen har missuppfattat vilken min eller kommunens hållning och roll är i allt detta.

Bakgrunden

Tidigare i höst gjorde en familj en anmälan som gör gällande att det inom Solna Konståknings elitverksamhet (en grupp med ett dussintal åkare) ska ha förekommit bland annat vikthets och kränkande behandling. Det hela har fått stor medial uppmärksamhet.

Jag beskrev i ett tidigare inlägg min generella syn på de uppenbara problem som delar av konståkningsidrotten har med kränkningar av barn och unga som ägnar sig åt konståkning. Jag framförde där också idéer om hur man kan angripa problemet.

Med anledning av att det gjordes en anmälan beslutade Riksidrottsförbundet och Svenska Konståkningsförbundet (båda på nationell nivå) att rekommendera Solna Konståkning att tills vidare stänga av den anmälda huvudtränaren som normalt tränar elitåkargruppen.

Någon vecka senare beslutade Solna Konståkning att göra just detta. De stängde av huvudtränaren som nu har varit avstängd sedan i början av oktober.

Möten med mig och med kommunens tjänstemän

Den normala gången vid sådana här tillfällen är att Kultur- och fritidsförvaltningen (som ansvarar för stadens idrottsanläggningar och för stödet till idrottsföreningar och annat föreningsliv) och styrelsen för den aktuella föreningen träffas för att klargöra läget. Det skedde i ett möte den 4 oktober.

I det mötet deltog också jag i min egenskap av ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. Som ansvarig politiker ville jag följa just detta ärende på nära håll.

I mötet framkom att Solna Konståkning sedan ett par dagar tillbaka hade följt rekommendationen från det egna specialidrottsförbundet och alltså stängt av den aktuella tränaren. Styrelsen kunde också informera om att de stod i begrepp att starta en utredning. Det var då inte helt klart vem som skulle genomföra utredningen (som jag nedan kallar ”den lokala utredningen”) och exakt vilket uppdrag utredaren skulle få. I detta möte beslutades också att vi skulle träffas igen för en uppföljning.

I ett andra möte i Solna stadshus den 14 november presenterade utredaren sin rapport för representanter för alla tre nivåer inom konståkningen – Solna Konståkning (ordförande m.fl. från styrelsen), Stockholms Konståkningsförbund (ordförande) och Svenska Konståkningsförbundet (ordförande och någon anställd) samt tjänstemän (förvaltningschef m.fl.) från Solna stad och för mig.

Den lokala utredningen

Eftersom den lokala utredningen har beställts och bekostats av Solna Konståkning så är det också de som beslutar om hur resultatet ska kommuniceras. Det gör de i första hand internt i sin förening. Frågor om rapportens innehåll hänvisas till Solna Konståkning.

Men vad jag kan säga om utredningen är att den inte hade till uppgift att reda ut vad som är sant och falskt i fråga om den anmälan som kom in och var upprinnelsen till allt detta. Det menar Solna Konståkning är Etik- och Disciplinnämndens sak att avgöra.

Föreningens breddverksamhet

Förutom att Solna Konståkning har verksamhet med ett dussintal åkare på elitnivå, så har man annan ”breddverksamhet” för hundratals åkare på mindre avancerad nivåer i t.ex. skridskoskola, konståkningsskola, utvecklingsgrupp och grupper för hobbyåkare.

Lär mer om det på föreningens hemsida.

 

Klargörande 1 – om beslutet att stänga av

Somliga tycks tro att det är kommunens tjänstemän eller jag som har stängt av huvudtränaren eller att vi ska ha beordrat föreningen att göra det. Så är det inte. Alla sådana beslut fattas av föreningens styrelse. Det är föreningen själv, inte kommunen, som ansvarar för verksamheten och det är föreningens styrelse som har arbetsgivaransvaret för sin personal.

Däremot har vi påpekat att stadens regelverk (för användning av kommunala idrottsanläggningar/lokaler eller för att få bidrag) förutsätter att en lokal idrottsförening är medlem i ”sitt” specialidrottsförbund (om sådant finns). Det innebär också att föreningen förutsätts följa den typen av rekommendation (om avstängning) som i det här fallet kom från Svenska Konståkningsförbundet.

Många vill nu att Solna Konståkning låter den avstängda huvudtränaren återgå i tjänst. Också ett sådant beslut fattas av föreningens styrelse – inte av kommunen eller av mig. Styrelsen måste även i det beslutet ta hänsyn till Svenska Konståkningsförbundets rekommendation.

Jag har offentligt sagt att ”jag tycker att det är naturligt att tränaren är avstängd under tiden utredning pågår”. Då menar jag i första hand den hantering som nu pågår i Etik- och Disciplinnämnden men också andra relevanta utredningar inom konståkningsidrotten.

 

Klargörande 2 – min inställning i sakfrågan

Jag har nåtts av många olika vittnesmål. Det har varit långa banor av möten och telefonsamtal med och mejl från föräldrar och föreningsaktiva, nuvarande och tidigare. De har velat berätta om sina upplevelser av den avstängda tränaren eller generellt om hur det funkar inom konståkningen.

Många bekräftar den anmälande familjens berättelse – antingen genom att intyga att det som har framförs i just deras anmälan verkligen har hänt eller genom att föra fram egna motsvarande berättelser.

Andra ger en helt motsatt bild och då har det nästan alltid handlat om föräldrar till nuvarande kvarvarande åkare i elitgruppen eller om personer som är aktiva inom breddverksamheten i samma förening.

Många berättar också om hur illa konståkningsidrotten är rustad att alls hantera den här typen av anmälningar.

Ibland, när ord står mot ord, kan två motsatta bilder vara sanna. Men i det här fallet påstår jag att båda bilderna omöjligen kan vara sanna samtidigt. Det måste vara så att ett antal personer antingen döljer något, far med osanning, har felaktiga minnesbilder, överdriver, slätar över, undanhåller, …

För egen del vill jag i nuläget inte uttala mig om vad jag anser vara sant eller falskt. Jag vill invänta Etik- och disciplinnämndens beslut i frågan.

Samma sak gäller för kommunens personal i Kultur- och fritidsförvaltningen. De kan inte förväntas vara utredare, advokater, åklagare eller domare när ord står mot ord.

 

Klargörande 3 – skillnad mellan elit och bredd

Många som kontaktat mig har varit oroliga för att eventuella åtgärder som Riksidrottsförbundet, Svenska konståkningsförbundet eller Solna stad vidtar mot missförhållanden inom elitdelen av verksamheten också ska drabba breddverksamheten.

Från Solna stads sida har vi inte hört ett knyst om att det skulle förekomma missförhållanden inom breddverksamheten. Det är en uppskattad och väl fungerande verksamhet som är viktig för Solna. Inte minst är det en av få idrottsverksamheter som lockar många flickor vilket är bra för den totala balansen mellan flickor och pojkar i idrottslivet.

Vi är väl medvetna om att man måste hålla isär de båda verksamheterna och eventuella framtida åtgärder som avser elitverksamheten ska i minsta möjliga mån drabba bredden.

 

Klargörande 4 – kvarvarande elitåkares försämrade träningsmöjligheter

Flera föräldrar till elitåkare har kontaktat både mig och förvaltningen och då framfört att de vill att den avstängda tränaren bör få återgå i tjänst eftersom elitåkare på denna nivå annars tappar värdefull träningstid.

Detta är en beklaglig effekt av att tränaren är avstängd. Jag anser att det är viktigare att den anmälan som kommit in utreds ordentligt än att elitåkarna återfår sin ordinarie tränare innan Etik- och disciplinnämnden är klara med sin utredning.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Om problemen inom konståkningsidrotten

Posted on 17 oktober, 2019 av

I media har det rapporterats en hel del om vikthets och andra missförhållanden inom konståkningen. Se länkar till diverse artiklar nedan. Ett av de uppmärksammade fallen handlar om en tränare här i Solna som har anmälts av en förälder.

Som politiskt ansvarig bland annat för Solna stads stöd till idrottslivet och för våra idrottsanläggningar ville jag gå till botten med detta och göra det jag kan för att dels få ett omedelbart stopp på eventuella missförhållanden lokalt här i Solna och dels se vad jag kan göra för att motsvarande problem kan förebyggas inte bara här utan också i andra kommuner runt om i landet.

Nedan försöker jag bena ut vad det är som pågår och vilka olika delproblem jag tycker mig se inom konståkningen samt vilka idéer jag har om hur vi kan röra oss framåt mot en lösning.

En orubblig utgångspunkt måste vara att det är fullständigt oacceptabelt att barn far illa genom att de utsätts för skadlig träning, psykisk misshandel, mobbning, vikthets och annat som uppenbarligen förekommer inom konståkningen.

Barns rätt till skydd måste i alla lägen gå före vuxnas olika intressen, ovilja och oförmåga.

Bild: Pixabay

Först – det akuta läget lokalt i Solna är för tillfället ”hanterat”

Efter påtryckningar från föräldrar, media, stadens tjänstemän och mig (se artikel i lokaltidningen Mitt i Solna) så valde den lokala konståkningsföreningen här i Solna att stänga av den ifrågasatta tränaren.

Därmed har saken ”hanterats”. I alla fall här och nu.

Många kontakter

Under de senaste veckorna har jag haft kontakt med många ”aktörer” inom konståkningen. Man tar kontakt med mig och det har blivit många personliga möten, telefonsamtal, mejl, sms, Facebookmeddelanden o.s.v. Inte sällan tipsar man mig om ytterligare andra personer som jag borde kontakta. Sammanlagt har jag haft kontakt med lite över 50 personer. Skrämmande många vill vara anonyma (vilket i sig är ett problem när man ska försöka komma framåt för att lösa problemet).

Det har varit:

  • någon tränare
  • föräldrar till tidigare aktiva åkare som hoppat av pga missförhållanden
  • föräldrar till nu aktiva åkare
  • aktiva och tidigare aktiva (i styrelser eller valberedningar) i lokala konståkningsföreningar både i Solna och på annat håll
  • idrottspsykologer och -läkare
  • jurister
  • förtroendevalda inom Stockholms konståkningsförbund
  • förtroendevalda och anställda inom Svenska konståkningsförbundet
  • ledamöter i ett par av de nämnder och kommittéer som finns inom Svenska konståkningsförbundet
  • ett par anställda inom Riksidrottsförbundet
  • politikerkollegor i andra kommuner i Stockholms län
  • tjänstemän på fritids- eller idrottsförvaltningar både i Solna och i andra kommuner
  • SISU Idrottsutbildarna
  • journalister både i rikstäckande och lokala media

Den bild jag har fått av tillståndet inom konståkningen

Den bild som har framträtt är skrämmande. Jag har tidvis haft svårt att sova efter en del av berättelserna jag hört.

Jag är medveten om att många är ute i debatten med egna dolda agendor och att det antagligen förekommer både överdrifter, lögner och förnekelse. Men även om jag ”rensar bort” sådant så kvarstår en förskräcklig bild av att många barn har farit illa och att det är något som fortsatt pågår i flera olika kommuner. Främst inom konståkningen men i viss utsträckning också inom andra idrotter.

Exakt vad är det som pågår?

Ja, det får väl ett par av de utredningar som nu startats visa mer i detalj. Själv har jag ganska många 1:a-handsuppgifter och förtroendeingivande 2:a-handsuppgifter att luta mig mot. Nedan ett par exempel som illustrerar några olika saker som (påstås) hända inom konståkningen:

  1. En tränare säger, inför hela gruppen av barn som tränar, till en av åkarna som just missat ett moment: ”Förra veckan lovade du mig att du skulle skärpa dig, men det verkar inte som att du klarar av det. Du tycker väl inte att det här är tillräckligt viktigt och därför kan du aldrig bli duktigare än så här. Det är lika bra att du går av isen och går hem. Om du kommer tillbaka eller inte – ja, det bryr jag mig inte om.”
  2. En åkare kommer hem gråtande från träningen efter att ha blivit illa behandlad. När föräldern hör av sig till föreningen och vill diskutera träningsmetoderna så avanmäls åkaren plötsligt från och stor tävling som han/hon varit anmäld till sedan länge.
  3. Ett barn får nog och kommer hem och meddelar att ”jag vägrar gå tillbaka till den där tränaren en enda gång till”. Familjen flyttar över barnet till en annan konståkningsförening. Tränaren (som man just lämnade) säger till de åkare som är kvar att ”Den där familjen kommer nu att göra allt de kan för att förstöra för oss. Ljuga och sabotera. Från och med nu är det FÖRBJUDET för er alla att ha någon kontakt med den där svikaren. Det spelar ingen roll hur goda vänner ni är, för de har valt att lämna oss.”

En förälder till en åkare som hoppat av från en av landets konståkningsföreningar använde själv ordet ”sekt” om den tillvaro man hade befunnit sig i under ett antal år. Sekt.

Problem 1: Kränkande behandling

Ett grundläggande problem är de metoder som vissa tränare använder sig av. Särskilt utsatta tycks flickor strax under och i de tidiga tonåren vara. Det finns många ord att använda: Hets, stress, utpressning, mobbning, trakasserier, utfrysning, repressalier, psykisk misshandel, …

Ett sammanfattande begrepp för detta är kränkande behandling.

Att vara ”kränkt” är ett ord som ibland är överanvänt och lätt att ta till. Men om det finns ett läge då det är berättigat att tala om kränkande behandling så är det för att beskriva det som verkar hända på en del av Sveriges konståkningsisar.

Den kränkande behandlingen måste få ett stopp.

Problem 2: Tystnadskulturen

Som jag ser det är tystandskulturen påfallande. Den påverkar i flera olika led:

  • Tränare håller varandra om ryggen.
  • Föräldrar som för egen del inte upplever några problem försvarar tränare och metoder som kritiseras av andra.
  • Föräldrar till utsatta barn håller tyst (vilket i sig är obegripligt – se ”Problem 3” nedan.)
  • Styrelser i lokala konståkningsföreningar agerar inte när de får kännedom om missförhållanden. En ”komplikation” i sammanhanget är att det är vanligt att styrelseledamöterna själva har barn som tränas av den tränare som kritiseras.
  • Hela överbyggnaden inom idrotten med specialidrottsdistriktsförbund, specialidrottsförbund och Riksidrottsförbundet med Björn Eriksson i spetsen agerar inte. …trots alla förtroendevalda, generalsekreterare, kanslier, etiknämnder, diciplinnämnder, värdegrundsarbete och riktlinjer.

Tystnaden är ett av de största problemen. Tystnaden måste brytas.

Problem 3: Bristande föräldraansvar

Jag har flera gånger förvånats när föräldrar berättat att de FÖRST, ibland under flera års tid, har låtit det egna barnet stå ut med olika missförhållanden. TROTS att de vetat. TROTS att barnet ofta kommit hem gråtande från träningen. Och SEDAN, när både barn och föräldrar har fått nog, inser de att saker och ting tilläts gå alldeles för långt.

Ett par av dessa föräldrar ville lägga över ansvaret på mig. ”Varför har ni från kommunens sida låtit detta pågå?” Min motfråga: ”Vart tog föräldraansvaret vägen i allt detta?”

Jag ska ta min del av ansvaret och inte smita undan. Men kommunens politiker och tjänstemän kan inte förväntas agera spioner, polis, åklagare och domare i ärenden som handlar om kränkningar inom idrottslivet. Det måste idrottslivet själva hantera. Det bygger i sin tur på att föräldrar ställer upp för sina barn.

Den enda förklaring jag kan se är att man som förälder är så väldigt angelägen om det egna barnets konståkningskarriär att man, bit för bit, hackar i sig och sväljer missförhållanden. Det kanske börjar med något litet. Ett hårt ord. En tår som går att torka bort. Man har sagt mig om någon tränare att han/hon ”I och för sig kan vara väldigt tydlig. Det kanske har med den östeuropeiska kulturen att göra. Olika sätt att uttrycka sig.” Sedan eskalerar det. Barnet klagar men uppvisar ju samtidigt förbättrade resultat på isen. För många hägrar framgångar inom SM, VM och till och med OS.

Föräldrar eller andra vuxna som misstänker (eller vet) att barn far illa måste slå larm.

Problem 4: Bevisbörda på den som klagar

Många har pekat på det faktum att ”det är ingen idé att anmäla”. Anmälningar leder inte till åtgärd eftersom det barn som anmälan avser förväntas BEVISA det som påstås i anmälan. ”Ska man som förälder behöva utrusta sin 12-åring med dold mikrofon? Eller ska jag som förälder behöva gömma mig i ishallen och smygfilma?”, frågade en förälder mig.

Det är förstås ett helt orimligt att barnen och föräldrarna ska bära bevisbördan.

Problem 5: Repressalier mot den som klagar

Exemplen 2) och 3) ovan, under rubriken ”Exakt vad är det som pågår?”, visar tydligt hur det kan gå för den som försöker invända mot dålig behandling. Flera föräldrar som ifrågasatt eller gjort anmälningar vittnar om samma sak.

Eftersom grupper av tränare runt om i landet verkar hålla ihop, så kan det hända att en ung åkare står helt utan möjlighet att tränas på den nivå man önskar. Någon (från stockholmsområdet) fick till slut fatt i en enda tränare som ville ställa upp – och det var 50 mil från hemorten.

Repressalier mot den som klagar får inte förekomma.

Många måste skärpa sig

Det är en hel kedja av aktörer som nu måste vakna och agera:

  • Inte minst tränarna
  • Föräldrar och andra vuxna i de utsatta barnens närhet
  • Styrelseledamöter och andra aktiva i de lokala konståkningsföreningarna
  • Stockholms (och andra distrikts) konståkningsförbund
  • Svenska konståkningsförbundet
  • Riksidrottsförbundet
  • SISU Idrottsutbildarna
  • De kommuner som har ishallar eller konståkningsföreningar i den egna kommunen
  • Journalister
  • Opinionsbildare

Utbredning

Jag vill vara noga med att jag sett de problem jag här beskriver endast inom de grupper som tränar på väldigt avancerad nivå. Det är de elitgrupper som siktar på medaljer som det handlar om.

I vart fall har inte jag hört ett knyst om att det skulle vara på samma sätt inom skridskoskolor och annan breddverksamhet som finns på mindre avancerat nivå.

Har jag fel så vill jag gärna bli kontaktad.

När det gäller andra idrotter så har elitgymnastiken en del av samma problematik. Man säger mig att gymnastiken för cirka 5 år sedan befann sig där konståkningen befinner sig idag.

Mot den bakgrunden blir det ännu konstigare att Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden inte har agerat på samma sätt inom konståkningen som man tydligen gjort inom gymnastiken.

Sedan har det mumlats lite grand om att liknande tendenser (om än mycket lindrigare) förekommer inom ridsport, tennis och simning. Men det har jag inte forskat i på samma sätt som när det gäller konståkningen. Mönstret kan väl i så fall vara att det är individuella idrotter där man måste börja med omfattande träning i tidig ålder för att bli duktig.

Kommunens roll

Det är inte alla kommuner som har en ishall (eller TRE ishallar som vi har här i Solna). Inte heller finns konståkningsföreningar i hela landet.

Men i förekommande fall har kommunen två skarpslipade verktyg att jobba med:

  1. tider i ishallarna
  2. pengar

Utan tillgång till ishall blir det svårt att ägna sig åt konståkning. Utan kontanta bidrag blir det i längden också svårt att bedriva idrottsverksamhet i en förening.

Alla kommuner har säkert ett regelverk som reglerar vilka föreningar som kan komma ifråga för bidrag och vilka som kan få tillgång till de kommunala idrottsanläggningarna. I Solnas fall är det ett styrande dokument som kultur- och fritidsnämndens politiker fattar beslut om och som förvaltningens tjänstemän därefter håller sig till när det kommer ansökningar om bidrag och tillgång till idrottsanläggningarna.

Där brukar (hoppas jag) stå inskrivet krav på likabehandling, värdegrundsarbete och annat. Föreningar som kan bevisas bryta mot reglerna kan stängas av och bidragen kan dras in.

Problemen hör hemma i idrottslivet och måste primärt lösas inom idrottslivet. Men kan en kommun hjälpa till att föra utvecklingen i rätt riktning genom att ställa tuffare krav så ska man självklart göra det.

Jag har tagit initiativ till en ordentlig skärpning av reglerna här i Solna som, såvitt jag först, skulle placera Solna i absolut framkant. I så fall hoppas jag att andra hänger på och hjälper till att sätta press på konståkningsidrotten.

Samtidigt får man se upp så man som kommun inte ställer till oreda för alla andra. De som sköter sig. Om vi i Solna kommer dithän att vi drar in istider eller bidrag så avser det bara elitverksamheten. De övriga hundratals barnen (ofta flickor) som har bra idrottsledare i exempelvis skridskoskolorna ska inte störas. Inte heller andra idrotter där den här typen av kränkningar inte förekommer.

Mitt bidrag till ”lösning på problemet”

Idrottslivet borde tillämpa regler och ha rutiner för att hantera kränkningar som imiterar hur det fungerar i skolans värld.

I Skollagens kapitel 6 beskrivs nämligen hur Sveriges skolor förväntas hantera fall av (misstänkt) kränkande behandling.

Tänk er att en LÄRARE säger inför hela klassen att en viss elev är värdelös. Att det är lika bra att eleven går hem och det spelar ingen roll om eleven kommer tillbaka eller ej. (Så som jag beskrev i exempel 1) ovan under rubriken ”Exakt vad är det som pågår?”.)

Och det vore ju fullständigt otänkbart.

Och om något sådant ändå skulle inträffa – Vilket liv det skulle bli! Det skulle rassla till i enlighet med 6. Kapitlet Skollagen: Anmälan, avstängning, utredning, skolans huvudman har bevisbördan, eventuellt avsked, krav på åtgärdsprogram för att förebygga att något liknande kan hända igen, …, ….

Elever i skolan har alltså ett lagstadgat skydd som ska förebygga och förhindra kränkande behandling och i förekommande fall tillse att det hanteras på ett bra och rättssäkert sätt.

Varför ska inte barnen åtnjuta samma skydd när de lämnar klassrummet eller fritidshemmet, åker till ishallen och tar på sig skridskorna? Samma skydd borde gälla där. Eller?

Nämndinitiativ ikväll

Ikväll sammanträder kultur- och fritidsnämnden här i Solna stad – där jag är ordförande. Jag har förberett ett s.k. nämndinitiativ som syftar till att vi inom kort kan genomföra den skärpning av regelverket som jag beskriver ovan.

Notera att dokumentet som jag länkar till ovan har samtliga gruppledares namn. Vilka partier som till slut ställer sig bakom initiativet kommer att visa sig ikväll. Jag har goda förhoppningar om att samtliga 7 partier ställer sig bakom initiativet (även om jag i skrivande stund inte fått förhandsbesked från alla ännu) eftersom detta inte ska behöver vara en partiskiljande fråga. Alla vill väl samma sak och signalen till idrottslivet blir kraftigare om det råder total enighet om hur staden vill agera.

(Ett nämndinitiativ är som en motion till riksdagen eller kommunfullmäktige men i en politisk nämnd. D.v.s. ett förslag från en eller flera ledamöter. Om en majoritet röstar för initiativet så får tjänstemännen i uppdrag att utforma ett förslag till exakta formuleringar som därefter tas upp till beslut i något efterföljande nämndsammanträde – dvs tidigast om en månad.)

Borde jag inte ha gjort detta tidigare?

Någon har kritiserat mig för att jag gör detta först nu. Jag har ju faktiskt fått mejl redan för ett par år sedan där man beskrivit att barn far illa i Solnas ishallar. Det var i ett sammanhang när det rådde fullt krig mellan de två konståkningsföreningar vi har här i Solna och det haglade anklagelser i båda riktningarna. Man kom inte överens om hur tiderna i ishallarna skulle fördelas och det talades om misshandel, förskingring, bedrägeri, förfalskning, förtal, …

Vad jag gjorde då var att begära hjälp från först Stockholms konståkningsförbund och senare Svenska konståkningsförbundet. Jag fick hit både ordförande och generalsekreterare på nationell nivå som deltog i flera möten för att medla och reda ut saker och ting. Jag uppmanade också alla som klagade hos mig att göra anmälan. Till polisen om det var fråga om de påstådda brott om man ibland beskrev.

Till slut blev man överens om istiderna och mejl med versaler och utropstecken upphörde komma till min inkorg. Därmed antog jag att det hela hade hanterats.

Men tydligen fanns det mer att hantera. Det gör vi nu.

Länkar till annan rapportering

 

Publicerat i Föreningsbidrag, Solna, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Vattenkvaliteten i Brunnsviken – Vad gör Solna stad?

Posted on 10 oktober, 2019 av

På senare tid har allt fler börjat ställa frågor om Brunnsvikens vattenkvalitet och vad vi politiker och kommunen gör åt saken. Nedan några tankar och fakta om detta.

Allmänt vet man nog att Brunnsviken inte mår bra. Särskilt inte på större djup och vid bottnen. Nyligen kunde man läsa i tidningen att man försöker komma tillrätta med höga fosforhalter genom att tillsätta aluminium. (Beskrivs utförligt i DN och mer kortfattat i SolnaDirekt.) Kanske har man också hört talas om protester mot ett par dagvattendammar som Solna stad börjat anlägga. (Beskrivs i Mitt i Solna.)

Samtidigt får man höra att det är helt OK att bada i Brunnsviken. På någon sajt som klassificerar badplatser har det till och med stått att badvattnet har en ”Utmärkt” kvalitet. Staden planerar ju också att anlägga ett strandbad vid Brunnsvikens strand som skulle uppmuntra folk att bada där.

Så hur är det egentligen? Är vattnet rent eller inte? Den frågan har flera svar.

Brunnsvikens vatten …

  • … brukar varje år bli godkänt för bad och har t.o.m. klassificerats som ”Utmärkt”
  • … är vid ytan tillräckligt rent för att min politikerkollega Magnus Nilsson kunde stjälpa i sig ett glas utan att bli sjuk. (Beskrevs i SolnaDirekt.)
  • … är tillräckligt bra för att där ska finnas minst 13 arter av fisk (vid provfiske 2016)
  • … är inte tillräckligt bra för att fiskar som lever nära bottnen ska trivas
  • … frambringar inga fiskar som jag skulle äta
  • … uppnår ej ”God kemisk status”
  • … har en ekologisk status som klassificerats som ”Otillfredsställande”

Nu till det viktiga – som många också undrar över:

Vad gör Solna stad för att förbättra vattenkvaliteten i Brunnsviken?

Brunnsviken Solna

Jag skulle säga att vi på senare år (tillsammans med våra grannkommuner Stockholms stad och Sundbybergs stad) har ryckt upp oss betydligt.

Solna stad har tagit fram en åtgärdsplan för hur vattenkvaliteten i Brunnsvikens ska förbättras. Se särskilt kapitel 5 som beskriver de konkreta åtgärderna! Åtgärderna enligt planen har redan påbörjats. Det är ett ambitiöst program som kommer att ge resultat.

Ett par av de mest intressanta och verkningsfulla åtgärderna är dels de dagvattendammar som finns och planeras. (Beskrivs på sidorna 22-30 i åtgärdsplanen.) och dels skärmbassängerna (på sidorna 30-43).

Konstigt nog har Naturskyddsföreningen (där jag varit medlem i hur många år som helst – ända sedan jag var med i Fältbiologerna som barn) dragit igång en protest mot den första av dessa dagvattendammar. Den vid Råstasjön. För mig är det helt obegripligt att de kan tycka att 3 pilträd söder om sjön är viktigare än de insatser som behöver göras för att förbättra Brunnsvikens vatten. Manifestationen beskrevs i Mitt i Solna, och jag hoppas att protesterna inte leder till att dammen inte blir av eller fördröjs i onödan.

Några andra källor som visar fakta om Brunnsviken:

Publicerat i Solna, Uncategorized | Märkt , , | 4 kommentarer

Om mötet i skolbiblioteket

Posted on 7 mars, 2019 av
Det har ställts en del frågor om den mötesform vi valde för de samtal vi hade i Bergshamraskolans skolbibliotek den 18 februari.
Det var ju vi politiker som tog initiativ till och bjöd in till dessa samtal i skolbiblioteket. Det var alltså inte så, som någon tycks tro, att vi var inbjudna av skolan, eleverna eller någon föräldragrupp till ett möte under andra former och att vi sedan kom dit och vägrade foga oss.
Vi har dålig erfarenhet av möten där det är alltför många närvarande samtidigt. Vi har haft sådana möten i motsvarande situationer – i skolaulor, utomhus, på stadshustrappan och liknande.
När antalet personer i rummet går över en viss gräns så är det i stort sett omöjligt att hålla ordning. Folk ropar och avbryter varandra. Kanske har det med någon gruppdynamik att göra att det nästan automatiskt blir så.
Eftersom vi tycker att det är mer fruktsamt med SAMTAL så valde vi denna form. Vi var där under ganska lång tid (2,5 timme) och tanken var att man skulle kunna komma in – ställa sina frågor eller föra fram sina synpunkter och efter en stund lämna plats för någon annan. Omsättningen blev väl inte riktigt så stor som vi hade hoppats – eftersom många av de som kom tidigt stannade länge. 
 
Man har frågat varför vi inte kom ut på skolgården.
Ja, ett par av kommunalråden gjorde ju det och de gjorde sina försök att prata med folk. Det som erbjöds var en megafon och vad jag förstår var de församlade inte särskilt intresserade av att lyssna på ett kommunalråd med megafon. Man var där i första hand för att markera avslutningen på en demonstration. Vid en sådan manifestation uppstår självklart inget samtalsklimat som gör att man kan få svar på sina frågor eller framföra några argument.
 
Inne i skolbiblioteket hade vi dukat fram ett 20-tal sittplatser. Där – längst fram – satt och stod i första hand elever och ett par av de föräldrar som hade kommit tidigt. Där gick det att ha ett bra utbyte. Några elever läste upp en text som de i grupp hade förberett. En sorts performance. Därefter ställde de sina väl förberedda frågor.
 
Vi hade en moderator som fördelade ordet för att så många som möjligt skulle komma till tals. Trots det så avbröts eleverna vid några tillfällen av vuxna som inte respekterade mötesformen.
Om mötet i stället hade hållits i skolans aula så är jag övertygad om att det (återigen) hade blivit den högljudda typen av möte där nästan ingen eller väldigt få kommer till tals.
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Högstadiet vid Bergshamraskolan

Posted on 6 mars, 2019 av

I olika sammanhang har man efterlyst min åsikt om huruvida det är rätt eller ej att lägga ner högstadiet i Bergshamra. Jag har då hänvisat till de politiker som utgör majoritet i skolnämnden, där beslutet fattades. Det har inte varit min avsikt att ”ducka” i frågan, men det kanske har uppfattats så.

Skälet är i stället att min kommunalrådskollega Marianne Damström Gereben (som är ordförande i skolnämnden) och jag tidigt kom överens om att vi skulle ”dela upp” den externa kommunikationen utifrån våra respektive ansvarsområden. Marianne har svarat på alla de frågor som vi fått om själva skolan medan jag hanterat frågor som rör kulturskolan, fritidsverksamheten för tonåringar (Q-lan), biblioteket, Svedenbadet och idrottsplatsen – som ju samtliga har gränssnitt mot skolan och därmed kan tänkas beröras indirekt.

Jag har inte någon annan uppfattning än den som skolnämndens ordförande har i själva frågan om högstadiets vara eller icke vara. Alltså – i korthet:

  1. Elevunderlaget för att fortsätta driva högstadiet i Bergshamra är för litet. Det är för litet idag och kommer, av allt att döma, att vara för litet under överskådlig tid.
  2. Det är jättetråkigt att behöva lägga ner högstadiet. Kvalitén på undervisningen har uppenbarligen varit väldigt god och skolresultaten har varit goda. Men att driva vidare ett högstadium med för litet elevantal medför på sikt att man dränerar de lägre stadierna och andra skolor på resurser.
  3. Om det i en framtid visar sig att elevunderlaget faktiskt blir stort nog för att man ska kunna ha ett 2-parallelligt högstadium i Bergshamra, så är vi självklart beredda att återöppna högstadiet.
  4. De beslutsunderlag som tjänstemännen på stadsledningsförvaltningen och barn- och utbildningsförvaltningen har presenterat tycker jag är tillräckliga för att man ska kunna fatta detta beslut. Föräldrar som har ifrågasatt underlaget eller som har efterfrågat ett mer fördjupat underlag har fått svar från Marianne eller förvaltningen. Jag känner mig trygg i att hänvisa till dessa svar och har inget övrigt eller annat att lägga till i den delen.

När det sedan gäller ”mina ansvarsområden” kan jag i korthet säga följande:

  1. Fritidsverksamheten för tonåringar vid Q-lan ska vara kvar. Det finns inga planer på att i samband med att högstadiet läggs ner också lägga ner Q-lan. En av eleverna som jag träffade i skolbiblioteket för ett par veckor sedan frågade om jag kan ”garantera att Q-lan finns kvar om 10 eller 20 år”. Mitt svar då var att ”nej, några sådana garantier kan man inte få.” Sådana garantier finns faktiskt inte för någon enda kommunal verksamhet. Förutsättningar, befolkningsstruktur, medborgares förväntningar förändras ständigt och en ansvarsfull politiker gör inga sådana utfästelser på 10 eller 20 års sikt.
  2. Kopplat till detta har jag fått frågor om ett eventuellt namnbyte där Q-lan skulle heta något annat. Det är inte en fråga som drivs från politikerhåll – och min signal till personalen har varit att ”Se till att involvera ungdomarna själva så att ett eventuellt namnbyte inte upplevs som något man inte varit delaktig i”.
  3. Kulturskolan ska vara kvar i Bergshamra. Här är resonemanget detsamma som för Q-lan. Inga förändringar planeras med anledning av att högstadiet läggs ner. Om det sedan visar sig att de bergshamraelever som är i högstadieålder väljer att efterfråga elevplatser i kulturskolan i andra stadsdelar så justerar kulturskolan sitt utbud därefter. Så som man ständigt gör. Vi ökar och minskar elevplatserna i olika konstformer (dans, musik, teater, bild, …) och i olika stadsdelar utifrån efterfrågan.
  4. Biblioteket (vid Bergshamra torg) ser jag inte behöver beröras alls. De högstadieelever som använder biblioteket för exempelvis läxläsning är få. Skulle den delen av besöksunderlaget minska så får det inga betydande konsekvenser för biblioteket i övrigt.
  5. Bergshamra IP och Svedenbadet berörs inte på annat sätt än att de anläggningarna under skoltid i något mindre utsträckning kommer att användas av högstadieelever. Jag skriver ”något mindre utsträckning” eftersom jag vet att de andra högstadieskolor vi har i Solna ibland åker till Bergshamra eftersom det är en populär idrottsplats för idrottdagar.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Med anledning av mitt inlägg igår – en förklaring och en ursäkt

Posted on 6 mars, 2019 av

Jag engagerade mig sent i politiken och har aldrig varit med i något ungdomsförbund eller haft någon längtan efter politisk karriär. I stället ser jag politiken som lite av en ”värnplikt”. Något man gör under en relativt kort period i livet för att demokratin bygger på att det finns människor som är beredda att ta ansvar och för att det annars är så lätt att stå utanför och klaga istället för att själv kavla upp ärmarna och bidra.

Sedan årsskiftet gör jag min andra mandatperiod som kommunalråd på deltid med ansvar för kultur- och fritidsfrågor. Jag har hela tiden också haft kvar mitt gamla jobb i IT-branschen (där jag numera också jobbar deltid) för att inte tappa kontakten med mitt civila yrkesliv.

Jag är otroligt glad och tacksam över att jag har fått den här chansen. Jag ser det som ett av de allra finaste hedersuppdrag man kan ha – att få möjlighet att på riktigt få göra (förhoppningsvis positiv) skillnad i någon utsträckning för solnaborna. Att dessutom få göra det i frågor som jag tycker är viktiga… Wow!

Jag får dessutom träffa väldigt många intressanta människor, både bland engagerade medborgare, kulturpersoner och inte minst i föreningslivet som jag har mycket kontakt med. Jag får ta del av sammanhang som inte alla har tillgång till. Jag lär mig något varje dag och utvecklas.

Men politiken har också en baksida och jag vill vara ärlig med det. I och med sociala mediers intåg så är vi alla idag utsatta på ett helt annat sätt än tidigare. Inom politiken är det extra tydligt. Jag behöver bara gå över kommungränsen för att se vad min liberale kollega, socialborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson blir utsatt för i dagarna. I jämförelse har jag och mina kollegor här i Solna kommit förhållandevis lindrigt undan från hat och hot men det handlar inte om det i första hand utan om hur vi talar till varandra.

Jag noterar hur vuxna på Facebook och i andra sociala medier använder ett språk som är långt bortanför anständighetens gräns och berörs väldigt illa av det.

Igår läste jag en insändare i Mitt i Solna som hade en professor som avsändare. Hon är professor i pedagogik vid Högskolan i Gävle och har varit mycket aktiv i debatten kring Bergshamraskolan. Hon deltog också på mötet i Bergshamra skolbibliotek den 18/2 som vi politiker bjöd in till. Där var hon en av de mer aggressiva och bland annat ropade hon ut sin uppmaning till alla barn att skolstrejka.

Det var många vuxna Bergshamraföräldrar närvarande på mötet och en hel del barn. Men ingen i publiken sade ifrån. Hon fick medhåll och vi stå oemotsagd. Det gör mig bedrövad. När jag sedan läste insändaren igår så rann det helt enkelt över. I insändaren beskriver samma professor oss styrande politiker som ”mördare” i en ”effektiv dödspatrull”.

I den debatt som sedan följt verkar en del mena att det är ett bildspråk och en metafor som är okej. Det är inte okej. Aldrig någonsin är sådant språk och sådana osmakliga jämförelser ok och hur en del vuxna personer kan försvara detta övergår faktiskt mitt förstånd.

Däremot så passerade jag också en gräns när jag på Facebook skrev att en del Bergshamraföräldrar är dåliga förebilder för sina barn och att jag ifrågasatte hur de uppfostrar sina barn – med hänvisning till insändaren. Det var att gå för långt och det ber jag om ursäkt för.

Jag vet att ni som bor i Bergshamra har ett starkt engagemang för era barn och även om jag tycker tonläget flera gånger gått utöver vad som är acceptabelt så var det fel av mig att göra en koppling till ert föräldraskap. Det ber jag som sagt uppriktigt om ursäkt för.

Jag har skrivit till rektorn på Högskolan i Gävle. Det gjorde jag eftersom professorn undertecknade insändare med den titel hon har vid universitetet och jag undrar hur de ser på den saken.

Jag hoppas att vi alla kan vara överens om att även om man gör om stadieindelningen på en skola eller vad det nu kan vara, så förtjänar man inte att kallas ”mördare”.

Edit: I debatten har en del också frågat efter min åsikt i själva sakfrågan (högstadiets vara eller inte vara). Det har jag sammanfattat i ett annat inlägg.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer