Jag engagerade mig sent i politiken och har aldrig varit med i något ungdomsförbund eller haft någon längtan efter politisk karriär. I stället ser jag politiken som lite av en ”värnplikt”. Något man gör under en relativt kort period i livet för att demokratin bygger på att det finns människor som är beredda att ta ansvar och för att det annars är så lätt att stå utanför och klaga istället för att själv kavla upp ärmarna och bidra.

Sedan årsskiftet gör jag min andra mandatperiod som kommunalråd på deltid med ansvar för kultur- och fritidsfrågor. Jag har hela tiden också haft kvar mitt gamla jobb i IT-branschen (där jag numera också jobbar deltid) för att inte tappa kontakten med mitt civila yrkesliv.

Jag är otroligt glad och tacksam över att jag har fått den här chansen. Jag ser det som ett av de allra finaste hedersuppdrag man kan ha – att få möjlighet att på riktigt få göra (förhoppningsvis positiv) skillnad i någon utsträckning för solnaborna. Att dessutom få göra det i frågor som jag tycker är viktiga… Wow!

Jag får dessutom träffa väldigt många intressanta människor, både bland engagerade medborgare, kulturpersoner och inte minst i föreningslivet som jag har mycket kontakt med. Jag får ta del av sammanhang som inte alla har tillgång till. Jag lär mig något varje dag och utvecklas.

Men politiken har också en baksida och jag vill vara ärlig med det. I och med sociala mediers intåg så är vi alla idag utsatta på ett helt annat sätt än tidigare. Inom politiken är det extra tydligt. Jag behöver bara gå över kommungränsen för att se vad min liberale kollega, socialborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson blir utsatt för i dagarna. I jämförelse har jag och mina kollegor här i Solna kommit förhållandevis lindrigt undan från hat och hot men det handlar inte om det i första hand utan om hur vi talar till varandra.

Jag noterar hur vuxna på Facebook och i andra sociala medier använder ett språk som är långt bortanför anständighetens gräns och berörs väldigt illa av det.

Igår läste jag en insändare i Mitt i Solna som hade en professor som avsändare. Hon är professor i pedagogik vid Högskolan i Gävle och har varit mycket aktiv i debatten kring Bergshamraskolan. Hon deltog också på mötet i Bergshamra skolbibliotek den 18/2 som vi politiker bjöd in till. Där var hon en av de mer aggressiva och bland annat ropade hon ut sin uppmaning till alla barn att skolstrejka.

Det var många vuxna Bergshamraföräldrar närvarande på mötet och en hel del barn. Men ingen i publiken sade ifrån. Hon fick medhåll och vi stå oemotsagd. Det gör mig bedrövad. När jag sedan läste insändaren igår så rann det helt enkelt över. I insändaren beskriver samma professor oss styrande politiker som ”mördare” i en ”effektiv dödspatrull”.

I den debatt som sedan följt verkar en del mena att det är ett bildspråk och en metafor som är okej. Det är inte okej. Aldrig någonsin är sådant språk och sådana osmakliga jämförelser ok och hur en del vuxna personer kan försvara detta övergår faktiskt mitt förstånd.

Däremot så passerade jag också en gräns när jag på Facebook skrev att en del Bergshamraföräldrar är dåliga förebilder för sina barn och att jag ifrågasatte hur de uppfostrar sina barn – med hänvisning till insändaren. Det var att gå för långt och det ber jag om ursäkt för.

Jag vet att ni som bor i Bergshamra har ett starkt engagemang för era barn och även om jag tycker tonläget flera gånger gått utöver vad som är acceptabelt så var det fel av mig att göra en koppling till ert föräldraskap. Det ber jag som sagt uppriktigt om ursäkt för.

Jag har skrivit till rektorn på Högskolan i Gävle. Det gjorde jag eftersom professorn undertecknade insändare med den titel hon har vid universitetet och jag undrar hur de ser på den saken.

Jag hoppas att vi alla kan vara överens om att även om man gör om stadieindelningen på en skola eller vad det nu kan vara, så förtjänar man inte att kallas ”mördare”.

Edit: I debatten har en del också frågat efter min åsikt i själva sakfrågan (högstadiets vara eller inte vara). Det har jag sammanfattat i ett annat inlägg.