Arbetet med Solna stads budget för 2013 är i full gång. I fredags presenterade staden på sin hemsida de planeringsförutsättningar som man fastställt. Igår kommenterade (fp):s gruppledare Anders Ekegren (fp) på sin blogg några av sina tankar runt detta.

Vi har nu kommit drygt halvvägs in i den mandatperiod som är min första i fullmäktige. Jag har börjat förstå hur budgetprocessen ser ut. I arbetet med 2013 års budget har det för mig blivit mycket tydligt vilka skillnader vi har mellan (fp) och (m). Skillnaderna mellan alliansens två största partier är grundläggande, stora och viktiga. (m) tycks vara inställda på att minska kommunens kostnader tills man i stort sett bara har kvar de verksamheter som är obligatoriska enligt lag. (fp) har helt andra ambitionsnivåer.

När jag säger att skillnaderna är ”grundläggande, stora och viktiga” så menar jag att de är ideologiskt grundande (en liberal vill ha ett Solna för alla och värnar därför uppenbarligen mer om den kommunala välfärden än vad en konservativ politiker gör), att det handlar om många miljoner kronor per år som skiljer oss åt och att skillnaderna är av sådan art att medborgare i Solna skulle märka tydlig skillnad mellan en stad som styrdes av (m) helt själva och en där (fp) har ett stort inflytande.

Solna står inför flera utmaningar, och stadsledningskontoret har tagit fram underlag för att beskriva dessa inför beredning av stadens budget för 2013. Där finns bland annat resonemang om

• hur Solna förväntas växa kraftigt under åren som kommer
• hur ålderssammansättningen kommer att förändras över tid
• Solnas kostnader per invånare för ett antal olika verksamheter när man jämför med andra kommuner
• vilka av stadens verksamheter som är ”prioriteringsbara” eller ”frivilliga”.
  D.v.s. vad som inte är ”obligatoriskt” enligt lag.

Det här är viktiga diskussioner att föra. För mig som liberal består utmaningen i att låta Solna växa samtidigt som både dagens och morgondagens solnabors intressen tillvaratas på ett bra sätt. Jag vill inte att Solnas främsta kännetecken ska vara låg kommunalskatt. Jag vill vara med och bidra till att vi utvecklar och förbättrar Solnas välfärd.

Mitt intryck efter att ha tagit del av förhandlingarna mellan partierna de senaste veckorna är att (m) har en helt annan grundinställning. De har enligt vad jag förstår varit beredda att spara åtskilliga miljoner kronor i verksamheterna under flera år framöver. Flera av deras utgångspunkter var för oss i (fp) helt oacceptabla.

I den förhandling mellan allianspartierna som följde fick (fp) igenom i stort sett allt det som vi såg som nödvändigt för att vända budgetförslaget från att vara en kraftig nedskärning till att ha lagom balans och satsningar på viktiga områden.

En ekvation som man inte kan slingra sig ur

Jag vill föra ett resonemang om en ekvation som man inte kan smita ifrån. Ekvationen innehåller 3 viktiga parametrar:

• T: Den förväntade tillväxttakten
• S: Den kommunala skattesatsen
• A: Ambitionsnivån i det som för en kommun är ”prioriteringsbart” och ”frivilligt”

Samband och förutsättningar är tydliga:

• T: Om staden ska växa kraftigt, så krävs ökade och nya investeringar i infrastruktur, skolor, förskolor, bostäder, äldreboenden och annat. Dessa investeringar kostar pengar. Pengar som kommunen ska ut med.

• S: Solnas största intäktskälla är kommunalskatten. Skattesatsen är idag (med 17,12 kronor per intjänad 100-lapp) med god marginal lägst i Sverige. 1 öre på kommunalskatten motsvarar 1,4 miljoner i kommunens budget.

• A: Riksdagen har valt att ge Sveriges kommuner ett stort mått av självstyre. Mycket av det som en kommuninvånare ser som självklarheter i den kommunala servicen är egentligen ”frivilliga” åtaganden som kommunen i teorin skulle kunna dra in på utan att bryta mot lagen. Alla dessa åtaganden kostar naturligtvis också pengar och det är den politiska ledningens ambitionsnivå som styr. Och det gör man genom den budget som det här blogginlägget handlar om.

För mig är det uppenbart att olika partier har väldigt olika förhållningssätt till den här ekvationen.

(m) räknar baklänges på sitt karaktäristiska sätt. Först spikar de fast kommunalskatten på nivån ”med god marginal lägst i Sverige”. Därefter siktar man på att Solna år 2021 ska ha 92.160 invånare. (I år passerade vi 70.000-strecket.) Detta gör att man enligt (m) måste öka dagens årliga investeringstakt till det dubbla. Deras slutsats blir att man måste minska kraftigt på kommunens kostnader för att det hela ska gå ihop. Rätt många moderata hjärnceller verkar då ha fastnat i läget ”kosta vad det kosta vill – även om det går ut över välfärden”.

Hur menar jag då att man ska förhålla sig till den här ekvationen? Jo, man måste ha ett mer flexibelt sätt att se både på stadens växt och på kommunalskatten. Man måste värna om den kommunala verksamhet som bidrar till ett tryggt samhälle där det är bra för barn och ungdomar att växa upp, och där man inte behöver oroa sig för att bli gammal. Ett samhälle som jag är övertygad om att i stort sett alla våra medborgare vill ha.

Solnas växt fram till 2020-talet (parameter T i ekvationen)

En viktig parameter i ekvationen ovan är som sagt stadens förväntade tillväxttakt. Enligt prognoser växer vår folkmängd till över 92.000 år 2021. (I år passerade vi 70.000-strecket.)

I grunden tycker jag att det är bra att Solna växer. Ett Solna som växt till över 90.000 invånare skulle medföra flera positiva effekter:

• Mer dynamik.
• En tätare och mer stadslik boendemiljö.
• En mer sammanbyggd stad.
• Ett Solna som tar sin del av ansvaret för att lösa den bostadsbrist som råder i regionen.
• En effektivare och mer klimatsmart stad.

Men (m) verkar förhålla sig till de här prognoserna som om de är huggna i sten och att vi politiker inte kan göra annat än att parera och försöka hänga med. Sanningen är ju att det inte byggs en enda ny bostad i Solna om inte stadens politiker först fattar de nödvändiga besluten. Solna skall fortsätta att växa, men inte snabbare än att vi kan hantera konsekvenserna.

Läs mer om Solnas befolkningsprognos.

Solnas fantastiskt låga kommunalskatt (parameter S i ekvationen)

Solna har Sveriges lägsta kommunalskatt, det är en effekt av den politik (m), (fp) och (kd) har fört. Vi har visat att det genom effektivisering av stadens verksamheter går att hålla en låg skatt, och samtidigt erbjuda en god kommunal service. För de allra flesta människor har skatten stor betydelse för vardagsekonomin. En låg skatt ökar människors frihet, främjar tillväxt och är en central del i regeringens framgångsrika arbetslinje.

(fp) är öppna för ytterligare sänkningar av kommunalskatten under förutsättning att vi både klarar av att utveckla välfärden och att stadens finanser långsiktigt utvecklas på ett stabilt och tryggt sätt.

Hur låg är egentligen vår kommunalskatt? Ja, 17,12 är som sagt lägst i landet. Snittet är 21,59 och högst ligger Ragunda med 23,57 kronor. (I dessa siffor räknas inte landstingsskatt eller begravningsavgift in). Solna ligger lägst med god marginal till 2:an (Danderyd med 17,35), 3:an (Stockholm med 17,48) och 4:an (Täby med 17,63). 2008 sänkte Solna skatten från 17,38 till nuvarande nivå.

Som tankeexperiment kan man se på de 26 öre som utgjorde sänkningen 2008. Den sänkningen motsvarar cirka 36 miljoner per år i skatteintäkter för kommunen.

Så – vill jag då HÖJA skatten? Nej, det vill jag inte. I det förslag till budget som vi nu ställt oss bakom är förslaget oförändrad skatt. Det är bra. Men jag tillåter mig i alla fall att tänka följande tanke:

– ”Om en skattehöjning med en tioöring eller två är vad som krävs för att kommunal service långsiktigt ska ligga på en acceptabel nivå, så måste man överväga den saken. Vi skulle kunna göra det och ändå ha den lägsta skatten bland landets 295 kommuner.”

Ovanstående siffror sätter förhoppningsvis saken i ett vettigt sammanhang.

Vad står på spel? (Parameter A i ekvationen)

Det är väl bra om kommunen sänker sina kostnader? Ja, men för att ge en bild av vad det är som ligger i begreppen ”prioriteringsbara eller frivilliga verksamheter”, så kan nämnas att dit hör Seniorträffar, 30 timmars barnomsorg för föräldralediga, Öppna förskolan, Ungdomsmottagningen och mycket annat.

Se mer komplett lista över vad som kallas ”prioriterbar” eller ”frivillig” verksamhet.

Nu påstår jag inte att (m) har för avsikt att fullständigt avveckla alla dessa ”frivilliga” verksamheter. Men tydligt var att de ville genomföra stora nedskärningar inom de områden som är ”frivilliga”. Utan att specificera närmare, så var de beredda att gå ut till stadens nämnder och kräva att de, bland annat på ovanstående områden, skulle minska sina kostnader kraftigt under åren 2013-2015.

I formell mening är dessa verksamheter ”frivilliga”, men den kommun som skalar bort för mycket av detta ur den service man erbjuder medborgarna förlorar på sikt det förtroende som väljarna givit den politiska majoriteteten.

Jag är mycket glad att (fp) i den här budgetförhandlingen lyckades lyfta bort den fot som (m) hade placerat på bromspedalen och att vi i stället får en rimlig budget med satsningar på viktiga områden.

På stadens hemsida beskrivs vilka satsningar som nu görs, och det mesta av detta hade blivit mycket svårt att förverkliga inom ramarna för den budget vi skulle ha fått om (m) själva hade fått bestämma.

Peter Edholm
Ledamot i Solnas kommunfullmäktige för (fp)

PS
Det jag skriver ovan är mina egna personliga tankar och åsikter. Det ska alltså inte tolkas som en mening som sanktioneras av Folkpartiet i Solna – även om jag vet att flera av mina kollegor i kommunfullmäktige resonerar ungefär likadant.