Jag bjöds in att hålla årets sommartal hos Hembygdsföreningen i samband Charlottenburgskvällen den 2 juni 2016. Nedan mitt tal – ungefär som det lät.
Jag blir ibland inbjuden att tala vid invigningar, jubileer och liknande. Jag blir självklart glad varje gång. Men extra glad och hedrad blev jag över den inbjudan jag fick härifrån.
Hembygdsföreningen är viktig. Det är inte bara något jag säger för att det låter bra vid ett sådant här tillfälle och jag hoppas att det i mitt tal strax kommer att framgå varför jag säger så och att jag verkligen tycker det.
Det här är mitt första sommartal någonsin. Jag blev först lite villrådig när jag funderade på vad jag skulle säga, men jag hoppas att jag hittat något att säga om begreppet ”sommar” som kanske kan vara av intresse för några av er.
Jag tänkte börja med ett par av de somrar som jag upplevt själv. Det är dels den allra första sommar som jag har några minnen ifrån över huvud taget och dels den senaste sommar jag har minnen ifrån. Det vill säga förra sommaren eftersom jag inte räknar årets som att den hänt riktigt ännu.
Det är exakt 50 år mellan dessa båda somrar.
Först får vi gå tillbaka till det första minne jag av något över huvud taget. Vi får förflytta oss upp till Medelpads kust. Mellan Sundsvall och Härnösand ligger Bergeforsen – precis där Indalsälven mynnar ut i Bottenhavet. Där, en bit upp längs älven, på den norra stranden alldeles intill älven, bodde jag med min mor mina första levnadsår. Hemma hos morfar.
Det här första minnet är från 1965 då jag var tre och ett halvt år gammal. Morfars röda Volkswagen ”bubbla” stod på gården framför huset. Mitt på biltaket stod en transistorradio. Den stod där eftersom mottagningen var bäst just där på plåttaket.
Jag vet alldeles säkert att jag minns den här radion på biltaket och att det var 1965. Jag tror att det som spelades i radion var en välkänd signaturmelodi:
– ”Sommar, sommar, sommar, …”
Just det här med musiken KAN vara en efterkonstruktion – ett falskt minne – eftersom jag senare förstod att morfar alltid lyssnade på sommarpratarna i radio. Vartenda avsnitt så länge han levde.
Men det intressanta här är inte jag, min mor, min morfar eller hans bil och radio.
Det intressanta är att mitt allra första minne är just från sommaren. Det är dessutom så att ALLA mina minnen ända fram till 10-11 års ålder är från sommartid.
Jag VET ju att jag upplevde minnesvärda saker på vintrarna också: Julmarknad i Jokkmokk, (min far och farfar föddes båda i Jokkmokk), renskiljning och turer i ackja (som är en samisk pulka) som drogs av renar, pimpelfiske och sparkstötting på sjöisar.
Men jag har inga egna säkra minnesbilder av allt detta som hände vintertid.
Däremot har jag tydliga minnen av bikupor, utedass, hur vi badade i älven, flugfiske i forsar i Lappland, hur vi skördade mandelpotatis hos farfar på Alnö och umgicks med fiskargubbarna vid fiskeläget Spikarna som ligger precis intill hans hus.
Kanske är det likadant för er? Om ni inte funderat över det redan så gör det! Hur är det med era egna alla tidigaste minnen? Det är nog troligt att de är från sommaren snarare än att de skulle vara från vintern.
Jag påstår att…
Det är somrarna man minns.
Det intressanta är att det finns viss forskning som pekar åt det här hållet. Människor som växer upp där det finns tydliga årstider har ofta sina tidigaste minnen just från sommarperioden.
Inte bara det. Det lär vara så att en människas personlighet präglas MER av det man upplever under sina somrar än av vinterns upplevelser. Viss forskning pekar också på att inlärning fungerar bättre under den ljusa årstiden. Kanske är det dumt att våra skolor har så långt sommarlov som vi har i Sverige.
Jag kan inte låta bli att jämföra med träd. Här omkring oss har vi en hel del lövträd. Under alla de månader då de står avlövade så står de bara där. Det händer i stort sett ingenting. I vart fall växer de inte.
När man studerar årsringarna på ett träd så är det somrarna man ser.
Det är somrarna man räknar.
När man ska berätta historier för barn eller skildra barndom så är det ofta sommaren som gäller. Det räcker att titta på alla de barnböcker som finns. Tänk på Pippi Långstrump, Barnen i Bullerbyn, Emil i Lönneberga. På Ronja Rövardotter, Saltkråkan och alla barnprogram man sett på TV.
Det är inte ofta det är vinter – eller hur?
Det är somrarna man berättar om.
Jag tror inte att det en tillfällighet. Somrarna är på något sätt viktigare för oss. Det verkar faktiskt vara nedärvt och kanske rent av biologiskt betingat.
Som sagt:
Det är somrarna man minns.
Det är somrarna man räknar.
Det är somrarna man berättar om.
Om jag hoppar fram 50 år i tiden – från sommaren 1965 så landar vi vid 2015. Det var förra sommaren. Den senaste jag har minnen ifrån. Och det är en helt annan sorts minnen.
Min sambo, Gustavo, och jag bestämde oss för att vi ville bila runt i Grekland. Men det visade sig vara väldigt dyrt att hyra bil i Grekland. Så vi körde i vår egen bil hela vägen från Solna.
Det betyder att vi färdades TILL och FRÅN Grekland exakt längs den rutt genom Grekland, Serbien, Ungern, Österrike, Tjeckien och Tyskland som flyktingarna använde sig av förra sommaren längs sin väg norrut genom Europa. I alla fall om de anlände via de Grekiska öarna.
Flyktingar rör sig på somrarna. Om man inte absolut måste, så lämnar man inte sitt hem på vintern. Och måste man ändå det så tar man sig inte så långt innan man stannar i något flyktingläger och avvaktar. På vintern håller man sig stilla om man kan.
Men på våren bryter man upp och under sommaren är det många flyktignar som är i rörelse bort från det elände man flyr ifrån. Det är bara att se hur det ser ut med alla båtar som kommer över Medelhavet idag.
Vi såg flera av flyktingarna längs vägarna i Europa, men vi hade ingen kontakt med dem. Vi vet att 160.000 av dessa flyktingar tog sig till Sverige under 2015.
När vi kom hem senare samma sommar, i augusti, så brakade Migrationsverkets mottagningssystem ihop. De gick ut med en närmast desperat förfrågan om hjälp.
Jag är stolt över att vi här i Solna räckte upp handen och sade att
– ”Vi har en nedlagd skola i Huvudsta. Den ska rivas, men står där fortfarande. Gymnastiksal, matsal, omklädningsrum, duschar och kök kan användas.”
90 av de flyktingar som i många fall hade övernattat på perrongerna på Malmö central togs hit till Solna och fick i alla fall tak över huvudet och mat för dagen i ett tillfälligt evakueringsboende i Stenbackaskolan.
Där jobbade vi som volontärer. Min sambo Gustavo och jag tillsammans med min kommunalrådskollega Marianne Damström Gereben och andra. Vi var där nästa varje lördag kväll och ordnade provisorisk skola för barnen under en ganska lång period.
Vi lärde känna flera av de nyanlända asylsökande familjerna i Stenbacka. Där fick vi höra helt andra berättelser om hur en sommar kan se ut än de vi i den här trädgården är vana vid när vi tänker tillbaka på somrar vi upplevt. Det var upplevelser som de flesta av oss knappt kan föreställa oss.
En sammanfattning kan väl vara att det var ett obeskrivligt elände. Inte sällan med inslag av död och ren ondska.
Nu är evakueringsboendet tömt och de här flyktingarna bor i andra förläggningar runt om i Sverige. De familjer jag fortfarande har kontakt med har flyttats till Värmland, Bergslagen eller Gotland.
Nu handlägger Migrationsverket 160.000 asylansökningar, en i taget. Vi vet att ungefär hälften av dem som kom under 2015 kommer att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Vi vet också att en del av dessa kommer till Solna och att det under 2016 handlar om 268 personer.
Och här någonstans vill jag knyta ihop mitt resonemang med Hembygdsföreningen.
De nya Solnaborna kommer hit utan känsla av att Solna skulle vara deras hembygd.
Man ska ju komma ihåg att det var en handläggare på Migrationsverket som pekade ut Solna som deras nya hemstad. De valde inte själva. Den situationen kan man ju stanna upp och fundera över ett litet ögonblick.
De nya Solnaborna anser att de har sin enda hembygd kvar i Aleppo, Homs eller varifrån de nu kommer.
Min förhoppning är att våra nya svenskar, efter att de bott här i Solna ett tag, känner att Solna är deras hembygd.
… att de känner till Solnas historia
… att de vet vad som är Solnas särart
… att de upptäckt allt det fina som finns i Solna
… att de kanske till och med är stolta över att bo just i Solna
Här kan Hembygdsföreningen spela en viktig roll. Ni som sitter här har en unik kunskap om vad Solna är. Om det som är vår hembygd.
Om ni vill engagera er i aktiviteter eller projekt som medverkar till att de nya Solnaborna kan slå rot i Solna så behövs det verkligen. Det jag pratar om behöver inte nödvändigtvis göras i Hembygdsföreningens regi. Jag vet att många här är aktiva också i andra föreningar. Röda Korset o.s.v.
Har ni idéer om vad man kan göra för att underlätta integrationen av de nya Solnaborna så får ni gärna kontakta oss i stadshuset.
Pengar finns. De ska visserligen räcka till mycket, men vissa belopp kan användas för att stödja bra integrationsprojekt.
Min bild av vad SOMMAR kan innebära blev kanske lite mörk i mitten av mitt sommartal. Men jag hoppas att ni också uppfattade att det finns vägar framåt och lösningar som gör att det ljusnar.
Jag sade i början att ”Hembygdsföreningen är viktig” och jag hoppas att jag nu lyckats förklara varför jag sade så och att jag verkligen tycker det.
Med det vill jag önska er alla en trevlig sommar!
Låter bra Peter. Är du lika entusiastisl runt de brädlappar som ska göra Ingenting mer tillgänglig enligt ett beslut ni tog i mars. Varför kan inte de nybyggare som bor i Armegatan 36 gå på de stigar dom funnits sedan 50-talet. Patetiskt beslut ni tog
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt vad gångvägen har med mitt sommartal att göra. Men jag ska inte vara kinkig. Jag kan självklart kommentera också det du kallar brädlappar.
Saken har ju diskuterats på Facebook i ett par trådar där jag redan svarat.
Se https://www.facebook.com/groups/solnakf/permalink/542618829232664/
Se https://www.facebook.com/groups/solnakf/permalink/542694489225098/
Mina svar går i korthet ut på följande:
Det som anläggs i det här grönområdet är en spång, upphöjd över marken med ett par decimeter. Det är ju så att tillgängligheten ökar på det här sättet. Man kan uppleva naturen även om man är rullstolsbunden eller använder rollator. Eller om man har en barnvagn med sig. Det framgår också av informationsskylten att det är skälet till att man gör det här. I anläggningen ingår också att man sätter upp bänkar, holkar för fåglar och fladdermöss, papperskorg o.s.v.
Jag tycker det är bra!
Jag blir förvånad över att du och andra de som för fram kritik använder ord som ”brädlappar”, ”patetiskt”, ”sabotage” och ”skandal”. Vad är det som är så hemskt med detta? Jag förstår inte heller på vilket sätt skogen skulle bli ”utarmad” eller på vilket sätt grönområdet får ”stryka på foten” för att man anlägger en bättre möjlighet att gå/rulla igenom det.
GillaGilla