Om problemen inom konståkningsidrotten

I media har det rapporterats en hel del om vikthets och andra missförhållanden inom konståkningen. Se länkar till diverse artiklar nedan. Ett av de uppmärksammade fallen handlar om en tränare här i Solna som har anmälts av en förälder.

Som politiskt ansvarig bland annat för Solna stads stöd till idrottslivet och för våra idrottsanläggningar ville jag gå till botten med detta och göra det jag kan för att dels få ett omedelbart stopp på eventuella missförhållanden lokalt här i Solna och dels se vad jag kan göra för att motsvarande problem kan förebyggas inte bara här utan också i andra kommuner runt om i landet.

Nedan försöker jag bena ut vad det är som pågår och vilka olika delproblem jag tycker mig se inom konståkningen samt vilka idéer jag har om hur vi kan röra oss framåt mot en lösning.

En orubblig utgångspunkt måste vara att det är fullständigt oacceptabelt att barn far illa genom att de utsätts för skadlig träning, psykisk misshandel, mobbning, vikthets och annat som uppenbarligen förekommer inom konståkningen.

Barns rätt till skydd måste i alla lägen gå före vuxnas olika intressen, ovilja och oförmåga.

Bild: Pixabay

Först – det akuta läget lokalt i Solna är för tillfället ”hanterat”

Efter påtryckningar från föräldrar, media, stadens tjänstemän och mig (se artikel i lokaltidningen Mitt i Solna) så valde den lokala konståkningsföreningen här i Solna att stänga av den ifrågasatta tränaren.

Därmed har saken ”hanterats”. I alla fall här och nu.

Många kontakter

Under de senaste veckorna har jag haft kontakt med många ”aktörer” inom konståkningen. Man tar kontakt med mig och det har blivit många personliga möten, telefonsamtal, mejl, sms, Facebookmeddelanden o.s.v. Inte sällan tipsar man mig om ytterligare andra personer som jag borde kontakta. Sammanlagt har jag haft kontakt med lite över 50 personer. Skrämmande många vill vara anonyma (vilket i sig är ett problem när man ska försöka komma framåt för att lösa problemet).

Det har varit:

  • någon tränare
  • föräldrar till tidigare aktiva åkare som hoppat av pga missförhållanden
  • föräldrar till nu aktiva åkare
  • aktiva och tidigare aktiva (i styrelser eller valberedningar) i lokala konståkningsföreningar både i Solna och på annat håll
  • idrottspsykologer och -läkare
  • jurister
  • förtroendevalda inom Stockholms konståkningsförbund
  • förtroendevalda och anställda inom Svenska konståkningsförbundet
  • ledamöter i ett par av de nämnder och kommittéer som finns inom Svenska konståkningsförbundet
  • ett par anställda inom Riksidrottsförbundet
  • politikerkollegor i andra kommuner i Stockholms län
  • tjänstemän på fritids- eller idrottsförvaltningar både i Solna och i andra kommuner
  • SISU Idrottsutbildarna
  • journalister både i rikstäckande och lokala media

Den bild jag har fått av tillståndet inom konståkningen

Den bild som har framträtt är skrämmande. Jag har tidvis haft svårt att sova efter en del av berättelserna jag hört.

Jag är medveten om att många är ute i debatten med egna dolda agendor och att det antagligen förekommer både överdrifter, lögner och förnekelse. Men även om jag ”rensar bort” sådant så kvarstår en förskräcklig bild av att många barn har farit illa och att det är något som fortsatt pågår i flera olika kommuner. Främst inom konståkningen men i viss utsträckning också inom andra idrotter.

Exakt vad är det som pågår?

Ja, det får väl ett par av de utredningar som nu startats visa mer i detalj. Själv har jag ganska många 1:a-handsuppgifter och förtroendeingivande 2:a-handsuppgifter att luta mig mot. Nedan ett par exempel som illustrerar några olika saker som (påstås) hända inom konståkningen:

  1. En tränare säger, inför hela gruppen av barn som tränar, till en av åkarna som just missat ett moment: ”Förra veckan lovade du mig att du skulle skärpa dig, men det verkar inte som att du klarar av det. Du tycker väl inte att det här är tillräckligt viktigt och därför kan du aldrig bli duktigare än så här. Det är lika bra att du går av isen och går hem. Om du kommer tillbaka eller inte – ja, det bryr jag mig inte om.”
  2. En åkare kommer hem gråtande från träningen efter att ha blivit illa behandlad. När föräldern hör av sig till föreningen och vill diskutera träningsmetoderna så avanmäls åkaren plötsligt från och stor tävling som han/hon varit anmäld till sedan länge.
  3. Ett barn får nog och kommer hem och meddelar att ”jag vägrar gå tillbaka till den där tränaren en enda gång till”. Familjen flyttar över barnet till en annan konståkningsförening. Tränaren (som man just lämnade) säger till de åkare som är kvar att ”Den där familjen kommer nu att göra allt de kan för att förstöra för oss. Ljuga och sabotera. Från och med nu är det FÖRBJUDET för er alla att ha någon kontakt med den där svikaren. Det spelar ingen roll hur goda vänner ni är, för de har valt att lämna oss.”

En förälder till en åkare som hoppat av från en av landets konståkningsföreningar använde själv ordet ”sekt” om den tillvaro man hade befunnit sig i under ett antal år. Sekt.

Problem 1: Kränkande behandling

Ett grundläggande problem är de metoder som vissa tränare använder sig av. Särskilt utsatta tycks flickor strax under och i de tidiga tonåren vara. Det finns många ord att använda: Hets, stress, utpressning, mobbning, trakasserier, utfrysning, repressalier, psykisk misshandel, …

Ett sammanfattande begrepp för detta är kränkande behandling.

Att vara ”kränkt” är ett ord som ibland är överanvänt och lätt att ta till. Men om det finns ett läge då det är berättigat att tala om kränkande behandling så är det för att beskriva det som verkar hända på en del av Sveriges konståkningsisar.

Den kränkande behandlingen måste få ett stopp.

Problem 2: Tystnadskulturen

Som jag ser det är tystandskulturen påfallande. Den påverkar i flera olika led:

  • Tränare håller varandra om ryggen.
  • Föräldrar som för egen del inte upplever några problem försvarar tränare och metoder som kritiseras av andra.
  • Föräldrar till utsatta barn håller tyst (vilket i sig är obegripligt – se ”Problem 3” nedan.)
  • Styrelser i lokala konståkningsföreningar agerar inte när de får kännedom om missförhållanden. En ”komplikation” i sammanhanget är att det är vanligt att styrelseledamöterna själva har barn som tränas av den tränare som kritiseras.
  • Hela överbyggnaden inom idrotten med specialidrottsdistriktsförbund, specialidrottsförbund och Riksidrottsförbundet med Björn Eriksson i spetsen agerar inte. …trots alla förtroendevalda, generalsekreterare, kanslier, etiknämnder, diciplinnämnder, värdegrundsarbete och riktlinjer.

Tystnaden är ett av de största problemen. Tystnaden måste brytas.

Problem 3: Bristande föräldraansvar

Jag har flera gånger förvånats när föräldrar berättat att de FÖRST, ibland under flera års tid, har låtit det egna barnet stå ut med olika missförhållanden. TROTS att de vetat. TROTS att barnet ofta kommit hem gråtande från träningen. Och SEDAN, när både barn och föräldrar har fått nog, inser de att saker och ting tilläts gå alldeles för långt.

Ett par av dessa föräldrar ville lägga över ansvaret på mig. ”Varför har ni från kommunens sida låtit detta pågå?” Min motfråga: ”Vart tog föräldraansvaret vägen i allt detta?”

Jag ska ta min del av ansvaret och inte smita undan. Men kommunens politiker och tjänstemän kan inte förväntas agera spioner, polis, åklagare och domare i ärenden som handlar om kränkningar inom idrottslivet. Det måste idrottslivet själva hantera. Det bygger i sin tur på att föräldrar ställer upp för sina barn.

Den enda förklaring jag kan se är att man som förälder är så väldigt angelägen om det egna barnets konståkningskarriär att man, bit för bit, hackar i sig och sväljer missförhållanden. Det kanske börjar med något litet. Ett hårt ord. En tår som går att torka bort. Man har sagt mig om någon tränare att han/hon ”I och för sig kan vara väldigt tydlig. Det kanske har med den östeuropeiska kulturen att göra. Olika sätt att uttrycka sig.” Sedan eskalerar det. Barnet klagar men uppvisar ju samtidigt förbättrade resultat på isen. För många hägrar framgångar inom SM, VM och till och med OS.

Föräldrar eller andra vuxna som misstänker (eller vet) att barn far illa måste slå larm.

Problem 4: Bevisbörda på den som klagar

Många har pekat på det faktum att ”det är ingen idé att anmäla”. Anmälningar leder inte till åtgärd eftersom det barn som anmälan avser förväntas BEVISA det som påstås i anmälan. ”Ska man som förälder behöva utrusta sin 12-åring med dold mikrofon? Eller ska jag som förälder behöva gömma mig i ishallen och smygfilma?”, frågade en förälder mig.

Det är förstås ett helt orimligt att barnen och föräldrarna ska bära bevisbördan.

Problem 5: Repressalier mot den som klagar

Exemplen 2) och 3) ovan, under rubriken ”Exakt vad är det som pågår?”, visar tydligt hur det kan gå för den som försöker invända mot dålig behandling. Flera föräldrar som ifrågasatt eller gjort anmälningar vittnar om samma sak.

Eftersom grupper av tränare runt om i landet verkar hålla ihop, så kan det hända att en ung åkare står helt utan möjlighet att tränas på den nivå man önskar. Någon (från stockholmsområdet) fick till slut fatt i en enda tränare som ville ställa upp – och det var 50 mil från hemorten.

Repressalier mot den som klagar får inte förekomma.

Många måste skärpa sig

Det är en hel kedja av aktörer som nu måste vakna och agera:

  • Inte minst tränarna
  • Föräldrar och andra vuxna i de utsatta barnens närhet
  • Styrelseledamöter och andra aktiva i de lokala konståkningsföreningarna
  • Stockholms (och andra distrikts) konståkningsförbund
  • Svenska konståkningsförbundet
  • Riksidrottsförbundet
  • SISU Idrottsutbildarna
  • De kommuner som har ishallar eller konståkningsföreningar i den egna kommunen
  • Journalister
  • Opinionsbildare

Utbredning

Jag vill vara noga med att jag sett de problem jag här beskriver endast inom de grupper som tränar på väldigt avancerad nivå. Det är de elitgrupper som siktar på medaljer som det handlar om.

I vart fall har inte jag hört ett knyst om att det skulle vara på samma sätt inom skridskoskolor och annan breddverksamhet som finns på mindre avancerat nivå.

Har jag fel så vill jag gärna bli kontaktad.

När det gäller andra idrotter så har elitgymnastiken en del av samma problematik. Man säger mig att gymnastiken för cirka 5 år sedan befann sig där konståkningen befinner sig idag.

Mot den bakgrunden blir det ännu konstigare att Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden inte har agerat på samma sätt inom konståkningen som man tydligen gjort inom gymnastiken.

Sedan har det mumlats lite grand om att liknande tendenser (om än mycket lindrigare) förekommer inom ridsport, tennis och simning. Men det har jag inte forskat i på samma sätt som när det gäller konståkningen. Mönstret kan väl i så fall vara att det är individuella idrotter där man måste börja med omfattande träning i tidig ålder för att bli duktig.

Kommunens roll

Det är inte alla kommuner som har en ishall (eller TRE ishallar som vi har här i Solna). Inte heller finns konståkningsföreningar i hela landet.

Men i förekommande fall har kommunen två skarpslipade verktyg att jobba med:

  1. tider i ishallarna
  2. pengar

Utan tillgång till ishall blir det svårt att ägna sig åt konståkning. Utan kontanta bidrag blir det i längden också svårt att bedriva idrottsverksamhet i en förening.

Alla kommuner har säkert ett regelverk som reglerar vilka föreningar som kan komma ifråga för bidrag och vilka som kan få tillgång till de kommunala idrottsanläggningarna. I Solnas fall är det ett styrande dokument som kultur- och fritidsnämndens politiker fattar beslut om och som förvaltningens tjänstemän därefter håller sig till när det kommer ansökningar om bidrag och tillgång till idrottsanläggningarna.

Där brukar (hoppas jag) stå inskrivet krav på likabehandling, värdegrundsarbete och annat. Föreningar som kan bevisas bryta mot reglerna kan stängas av och bidragen kan dras in.

Problemen hör hemma i idrottslivet och måste primärt lösas inom idrottslivet. Men kan en kommun hjälpa till att föra utvecklingen i rätt riktning genom att ställa tuffare krav så ska man självklart göra det.

Jag har tagit initiativ till en ordentlig skärpning av reglerna här i Solna som, såvitt jag först, skulle placera Solna i absolut framkant. I så fall hoppas jag att andra hänger på och hjälper till att sätta press på konståkningsidrotten.

Samtidigt får man se upp så man som kommun inte ställer till oreda för alla andra. De som sköter sig. Om vi i Solna kommer dithän att vi drar in istider eller bidrag så avser det bara elitverksamheten. De övriga hundratals barnen (ofta flickor) som har bra idrottsledare i exempelvis skridskoskolorna ska inte störas. Inte heller andra idrotter där den här typen av kränkningar inte förekommer.

Mitt bidrag till ”lösning på problemet”

Idrottslivet borde tillämpa regler och ha rutiner för att hantera kränkningar som imiterar hur det fungerar i skolans värld.

I Skollagens kapitel 6 beskrivs nämligen hur Sveriges skolor förväntas hantera fall av (misstänkt) kränkande behandling.

Tänk er att en LÄRARE säger inför hela klassen att en viss elev är värdelös. Att det är lika bra att eleven går hem och det spelar ingen roll om eleven kommer tillbaka eller ej. (Så som jag beskrev i exempel 1) ovan under rubriken ”Exakt vad är det som pågår?”.)

Och det vore ju fullständigt otänkbart.

Och om något sådant ändå skulle inträffa – Vilket liv det skulle bli! Det skulle rassla till i enlighet med 6. Kapitlet Skollagen: Anmälan, avstängning, utredning, skolans huvudman har bevisbördan, eventuellt avsked, krav på åtgärdsprogram för att förebygga att något liknande kan hända igen, …, ….

Elever i skolan har alltså ett lagstadgat skydd som ska förebygga och förhindra kränkande behandling och i förekommande fall tillse att det hanteras på ett bra och rättssäkert sätt.

Varför ska inte barnen åtnjuta samma skydd när de lämnar klassrummet eller fritidshemmet, åker till ishallen och tar på sig skridskorna? Samma skydd borde gälla där. Eller?

Nämndinitiativ ikväll

Ikväll sammanträder kultur- och fritidsnämnden här i Solna stad – där jag är ordförande. Jag har förberett ett s.k. nämndinitiativ som syftar till att vi inom kort kan genomföra den skärpning av regelverket som jag beskriver ovan.

Notera att dokumentet som jag länkar till ovan har samtliga gruppledares namn. Vilka partier som till slut ställer sig bakom initiativet kommer att visa sig ikväll. Jag har goda förhoppningar om att samtliga 7 partier ställer sig bakom initiativet (även om jag i skrivande stund inte fått förhandsbesked från alla ännu) eftersom detta inte ska behöver vara en partiskiljande fråga. Alla vill väl samma sak och signalen till idrottslivet blir kraftigare om det råder total enighet om hur staden vill agera.

(Ett nämndinitiativ är som en motion till riksdagen eller kommunfullmäktige men i en politisk nämnd. D.v.s. ett förslag från en eller flera ledamöter. Om en majoritet röstar för initiativet så får tjänstemännen i uppdrag att utforma ett förslag till exakta formuleringar som därefter tas upp till beslut i något efterföljande nämndsammanträde – dvs tidigast om en månad.)

Borde jag inte ha gjort detta tidigare?

Någon har kritiserat mig för att jag gör detta först nu. Jag har ju faktiskt fått mejl redan för ett par år sedan där man beskrivit att barn far illa i Solnas ishallar. Det var i ett sammanhang när det rådde fullt krig mellan de två konståkningsföreningar vi har här i Solna och det haglade anklagelser i båda riktningarna. Man kom inte överens om hur tiderna i ishallarna skulle fördelas och det talades om misshandel, förskingring, bedrägeri, förfalskning, förtal, …

Vad jag gjorde då var att begära hjälp från först Stockholms konståkningsförbund och senare Svenska konståkningsförbundet. Jag fick hit både ordförande och generalsekreterare på nationell nivå som deltog i flera möten för att medla och reda ut saker och ting. Jag uppmanade också alla som klagade hos mig att göra anmälan. Till polisen om det var fråga om de påstådda brott om man ibland beskrev.

Till slut blev man överens om istiderna och mejl med versaler och utropstecken upphörde komma till min inkorg. Därmed antog jag att det hela hade hanterats.

Men tydligen fanns det mer att hantera. Det gör vi nu.

Länkar till annan rapportering

 

Om Frösundaliberalen - Peter Edholm (L)

Socialliberal Frösundabo. Kultur- och fritidskommunalråd i Solna sedan 2015.
Det här inlägget postades i Föreningsbidrag, Solna, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om problemen inom konståkningsidrotten

  1. Lena lindahl skriver:

    Kan tipsa om Värmdö kommun och den idrottsresa vi alla föreningar gör tillsammans med kommunen och Stockholmsidrotten.
    I nämnden har man tagit beslut om ett styrdokument gällande samsyn kring barn-och ungdomsidrott som alla föreningar måste följa för att få tillgång till kommunens lokaler och anläggningar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s